Fredag 060407

Äntligen hemfärd. Satte i oss den sista frukosten, och lovade varandra att aldrig mer äta ägg. Tyvärr kom vi på att det är påsk nästa vecka, så vi får helt enkelt se hur det blir med den saken.

Annie kom in och sa hejdå, och Dennis gav henne en kram. Detta satte naturligtvis press på mig, varför jag var tvungen att krama tanten jag med. Oansvarigt av Debbie Holter.

Vi samlade ihop våra sista pinaler, tog taxi till skolan och hoppade på bussen. Mark kom och sa hejdå, och vi vinkade så glatt tillbaka.

Det tog två timmar att åka till Heathrow och roligare bussfärder har man väl varit med om. Incheckningen var problemfri, även om en och annan väska var en smula tung. Hanna tog rekordet på 28 kg.

Sedan var det bara att slå ihjäl två timmar på flygplatsen. Det var ungefär lika kul som det brukar vara. Det blev Burger King och sedan titta på allestädes så kallad taxfree. Det tuffaste jag såg var en flaska Whiskey för £6000. Den skulle man köpa och bjuda på, på någon efterfest…

Jag och Fred unnade oss en pint före boarding och så var det bara att luta sig tillbaka och flyga hem. Jag satt bredvid Emil, som numera går under namnet Brorsan, då han också heter Asplund och dessutom är född samma år och dag som mig. Skumt är bara förnamnet.

Äntligen landade vi på Arlanda och efter tidernas smidigaste bagageutlämning kunde vi säga adjö till vännerna och gå ut och möta Dennis mor, som väntade i bilen. Det var inte alls segt att åka sista biten hem, och till slut var vi framme vid Stockrosgatan 1B. Hejdå till Dennis och sedan upp till mig.

Det var en strålande känsla att vara hemma efter en lika strålande resa.

Cheers!

Torsdag 060406

Sista heldagen i Canterbury och jag vaknade lite småbakis. Nu var vi inte alls särskilt bittra, även om Dennis ryckte av tändkedjan till lampan i badrummet. Det var inte alls svårt att laga den, med lite improviserade verktyg i form av nycklar och mynt.

I skolan hade vi redovisningar och vår grupp, som knappt förberett någonting, klarade av det bra. Emil, Taso, Ronnie och Torr-Jens fick störst jubel när de avslutade sin avdelning med ett gäng sketcher. Det finns talang på de mest oanade ställena.

Vi hade lite feedback som avslutning, innan jag gjorde klart det sista på vår hemsida och skickade till Mark. Jag och Fred gick hem till honom och käkade upp hans sista mat och jag passade också på att ta med mig ett par chipspåsar till Hannes. Prawn Cocktail och Salt-vinäger. Det kommer grabbfan gilla.

Efter maten gick jag till JJB Sports och köpte en Arsenaltröja till pappa, som slutligen bestämt sig för att han vill ha den vinröda.

Sedan blev det en promenad hem i solskenet – jag gick faktiskt i t-shirt. Hur härligt som helst.

Dennis anslöt efter någon timma och vi slappade och lyssnade på musik ett tag, innan det var dags för slitgörat och ta itu med packningen. Det var kanske inte den mest effektiva packningen jag har gjort, men jag orkade inte vara ordentlig. Taso och Becks kom över och hejade på oss i den avslutande kritiska fasen när väskorna skulle stängas.

Sedan gick vi ner till West Gate Inn för sista gången. Jag och Dennis härjade på Becks under kanske 23 minuter av de 25 det tog att gå ner. Hon blev nästan bitter efter ett tag. Sjukt roligt.

På West Gate blev det tre snabba, vilket gjorde att vi var bra i gasen när vi anlände till mötesplatsen där större delen av klassen befann sig. Det kändes redan nu att kvällen skulle bli mycket bra.

I samlad – typ – tropp gick vi till The Dolphin där det väntade ett gratis pint och buffé. När vi väntade på maten myntades en hel del kul. St John blev dip, Dennis blev knäckt för första gången och några klassiska hån av Sandra och Hanna.

Maten var god. Det bjöds på mozzarellasallad, kycklingklubbor, pastasallad, revbensspjäll och en massa annat. Naturligtvis var man tvungen att överdriva matintaget så att det knappt gick att gå efter maten.

Det var schysst på puben där det blev ett gäng pints, någon shot och mycket trevligt samkväm. Jag satte mig i farfarsfotöljen och läste högt för alla som ville lyssna – och för alla andra också. Jag och Ace the Case sjöng lite Cornelis, medan Sandra var mer inne på Family Four.

Till sist blev det dags att gå, och målet var samma pub som vi hade varit på förra torsdagen. Det blev en stökig ditväg. Folk dansade bugg, sprang omkring som fjortisar, trängdes i telefonkiosker och det ena med det tredje. Vi kom fram efter ett tag, och blev insläppta efter några minuters köande.

Det blev bra tryck på dans golvet och Ace blev återigen Dancing Queen. Folk började dock bli slitna och det var ganska skönt att de stängde vid tolv. Vi var dock tvungna att dra igång ”We’re not going home!”, bara för sakens skull.

Hemvägen blev lika stökig som vanligt. Det var telefonkioskar och böghögar om vartannat och Fred hoppade bock över allt han såg. Helt crazy.

Jag höll på att bryta smalbenet när jag skulle gena över ett stängsel, men det var bara att le och se glad ut och hoppas på att det inte blev någon fraktur.

Dennis bröt stjärten under ett av böghögsförsöken. Han fick rejält ont, men i det läget får man faktiskt skylla sig själv. Som jag och mitt smalben ungefär.

Taxi hem, och sedan däckning/insomning.

Onsdag 060405

När vi vaknade på onsdagsmorgonen var vi lika bittra som en Becks i högform och vi började till och med prata, fast klockan inte ens var halv åtta. Sedan var det dags att masa sig ner till frukosthelvetet, där vi lyftes litegrann av att ägget var nykokt. Dennis gjorde en liten segerdans framför Annies tv.

Därefter fick vi pallra oss till skolan och ytterligare några lektioner. Det var drama, och det var roligt. En del schyssta övningar och lektionen avslutades med att man fick göra en 90 sekunder lång version av en barnsaga. Min grupp fick Rödluvan, och vi gjorde den bra. St Johns vargtolkning kommer att gå till historien.

Får sista gången någonsin satta vi i oss skollunch i cafeterian. Jag, som tidigare försökt ta mat som såg god ut – en taktik som hade misslyckats kapitalt då ingenting smakade någonting, testade en ny ingång. Jag tog helt enkelt det som såg äckligast ut, det vill säga en torr pizza med engelsk korv på. Till det blev det givetvis pommes. Min djärva taktik föll dock inte alls väl ut, den föll snarare inte ut alls då korvpizzan lätt tar sig in på topp-fem över det äckligaste jag har ätit den här månaden. Men jag var helnöjd ändå.

Nu började nervositeten inför Juve-Arsenal komma krypande och jag hade svårt att koncentrera mig överhuvudtaget under resten av eftermiddagen.

Efter skolan gick jag hem och försökte få tiden till kickoff att gå, genom att lyssna på musik och allmänt klättra på väggarna.

När klockan blev 18.30 pallade jag inte att vänta längre utan vandrade bort till puben där jag och Fred hade bestämt att vi skulle se matchen. Puben visade sig vara riktigt schysst och visade matchen på två storbildsskärmar. Ölen var billig dessutom, så det var en skam att vi inte upptäckte det här stället tidigare.

Jag hade inte orkat äta någonting mer än en påse chips på kvällen, så ölen slog till fort. Tyvärr blev jag inte lugnare, utan nervositeten späddes bara på ju närmare matchstart vi kom. När matchen väl började var puben knökfull, men av Dennis syntes inget spår. Han hade råkat beställa mat på ett annat ställe ungefär fem minuter före kickoff. Vad trött man blir.

Det var många Gooners på puben, och en hel del hade matchtröjor. Efter några pints började dessutom ramsorna komma igång – varför är det aldrig så i Sverige?

Arsenal kontrollerade matchen, men jag satt på helspänn hela tiden. Juve är ju alltid Juve, så att säga.

När Nedved fick rött kort i slutet började jag tro på att det skulle gå vägen, men jag slappnade inte av förrän det återstod 30 sekunder av tilläggstiden.

Dennis och St John anslöt i halvtid, men kunde inte sitta vid oss och de drog innan matchen var slut. ”True fans never leave” som jag brukar sjunga… Kul att de kom i alla fall.

Efter matchen var jag på firarhumör, men Fred var inte lika het. Det blev en segerpint i alla fall, plus lite segersamtal på mobilen. Jag ringde Jocke nere i Turin och det lät som att det var bra tryck på läktaren.

Det var inte alls svårt att somna när jag kom hem. Jag tror att jag log mig till sömns.

Tisdag 060404

Det var mycken bitterhet på Sandhurst Close 8 denna morgon. Vi ville verkligen inte gå upp, och Dennis försökte få mig att avbeställa hans frukost. Det vägrade jag dock göra.

Det blev att trycka i sig det hårdkokta ägget, de vidriga toasten, pressa i sig smaklösa flingor och skölja ner skiten med ett shotstort glas juice. Jag har verkligen tröttnat på den här frukosten, men Dennis har rentav panik på den. Han har pratat om att köpa tio ägg och kasta dem på huset när vi drar, men å andra sidan säger han att han ska ta ett bad sista kvällen också. Bägge sakerna är lika troliga framtidsplaner, det vill säga inte alls troliga.

En tråkig lektion om att använda spel i klassrummet följdes av några timmars surfande innan det var dags att ha vår sista lektion med utlänningarna. Eller vår och vår, grupp B hade mycket medvetet valt att hålla en extremt låg profil när vi bestämde vad som skulle göras på lektionen, vilket ledde till de andra grupperna fick göra allt. Mycket rutinerat agerat där, till och med St John följde grabbarnas exempel.

Efter lektionen blev det lite mingelfika med eleverna och jag och Fred snackade fotboll med en ukrainare, som naturligtvis visade sig vara en (avlägsen) släkting till gamle antihjälten Oleg Luzhny.

Jag snackade även Arsenal med läraren Chris, men han var inte särskilt insatt så det var bara att sluta lyssna efter ett tag.

Efter skolan tog vi en pint på Union och kollade på wrestling en halvtimme. Åsa förstod inte poängen med den aktiviteten medan jag ifrågasatte om wrestling verkligen är en sport. Jag är fortfarande inte övertygad om att det är det.

Jag och Fred gick via Sainsbury för inköp av viss förtäring hem till mig för att kolla på Milan-Lyon i Champions League. Dennis dök också upp efter ett tag, då han valde bort frågesportkvällen på puben. Bra val, grabben!

Matchen var underhållande men Milan hade tur som vanligt och vann tack vare ett sent ledningsmål. Dennis blev bitter, förlåt less.

Fred stack hem och vi var trötta så det var bara att ge upp kvällen och hoppas på att det skulle bli fredag snart, så att vi fick åka hem.

Måndag 060403

Tack vare en god natts sömn kändes det inte alls jobbigt att gå upp och traska till skolan. Första lektionen hade strukits så vi tog det väldigt lugnt på morgonen och stack inte till skolan förrän kl 9.30.

Där visade det sig att min grupp redan hade börjat jobba utan att meddela mig, så det var bara att ta åt sig äran av deras jobb när vi började intervjua folk. Vår uppgift känns dock inte alls angelägen, då vi ska göra en presentation – något som vi redan har gjort tusen gånger i Sverige. Det känns poänglöst.

Sedan var det någon mer tråkig lektion som följdes av lunch och ytterligare en tråkig lektion.

På kvällen firade vi St Johns 25-årsdag på en italiensk restaurang. Det var ett gäng på kanske tolv personer – de som är vettiga i klassen – som var med och det blev en trevlig kväll med mycket skratt.

Vi gav St John en Monty Python-box, med alla filmerna som de har gjort. Hon blev väldigt glad, även om hon anat ugglor i och med Becks smått krystade försök att få henne att inte köpa den på Bluewater.

Jag åt en kryddig pizza med salami, och det var bland det godaste jag har ätit den här månaden. Det är visst så att man måste betala minst £10 för att få vettig mat i det här landet. Det är väl bara att acceptera.

Vi var kvar på restaurangen i flera timmar så att St John skulle kunna få utlopp för sina italiefilkänslor (hon fick till och med prata italienska!) så länge som möjligt.

Sedan blev det hemgång där det blev lite klassiskt Becksret om att hon är bitter.

Jag spelade lite Manager på kvällen, men det gick åt helvete så jag avgick och lämnade över datorn till Dennis. Sedan fanns det inget annat att göra än att somna.

Söndag 060402

Frukosten var avbeställd och jag tog dessutom det sunda beslutet att inte duscha, vilket gjorde att jag fick sova nästan ostört till tolv. Så skönt som sömn bara kan bli. Dennis hade stuckit till stan när jag vaknade.

Sedan höll jag mig jävligt passiv i några timmar. Städade lite i rummet och lyssnade på musik, men mest av allt gjorde jag ingenting – även det hur skönt som helst.

Jag kände mig ganska less på Canterbury och allting och ville bara åka hem. Det var på den nivån att jag kände mig tvungen att aktivera mig bara för att få tiden att gå.

Till slut bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag gick omkring planlöst i en timme och lyssnade på engelsk radio på mobilen. Efter en mellanlandning på Donken mötte jag upp Dennis, Taso, Becks, St John och Hanna, och vi gick upp till skolan för lite surfning.

Jag blev kvar där i två timmar och var inne och kollade på typ alla sidor. Allsvenskan har visst börjat, men AIK fick bara 2-2 i premiären mot Gefle – för dåligt.

Sedan var det bara att gå omvägen via stan för colainköp innan jag gick hemåt.

Där blev det till att softa järnet med Manager, musiklyssning och allt vad det innebär. Dennis dök upp efter några timmar och var i extremt stort behov av en toalett – det var verkligen panik i blicken.

Kvällen avslutades tidigt med mina bittra kommentarer om misslyckanden i Manager som komplement till Dennis hånanden.

Lördag 060401

Denna dag, som skulle utveckla sig till ett stort aprilskämt, började lika oengagerat som alla andra mornar. Den trötta frukosten blir bara tröttare och man får panik av de tidiga mornarna och speedduscharna.

Det blev återigen taxi till skolan och alla var bittra.

När vi väl fick programmet för dagen i Cambridge lackade jag ur fullständigt. Jag hade gett upp min biljett till Arsenal-Aston Villa för en och en halv timmes guidad tur i en engelsk småstad. Detta är kanske ett av de sämsta val jag har gjort i mitt liv.

Hela bussresan satt jag och var rejält ilsken, och det blev inte många ord sagda. Jag lånade Becks ipod och stängde in mig själv i en egen värld, med kepsen neddragen så långt som möjligt över ögonen. Det tog drygt två timmar att komma fram och hela tiden undrade jag varför i hela världen jag var där. Någon frågade om jag var bitter, men jag var inte bitter – bara förbannad.

Vi var dessutom på plats en timme för tidigt så det blev att leta upp ett fik för kaffe. Jag gick med Fred och Gardelin och vi hittade ett schysst ställe med riktigt kaffe. Jag blev på lite bättre humör.

Sedan väntade guidningen och den var som en vanlig guidning – ganska intressant, men det mesta lär man ha glömt inom en vecka.

Sedan hade vi tre timmars fritid. Vad annat kunde man göra då än att leta upp en bar som visade Premier League? Ingenting, så jag, Fred och Dennis satte oss på Quinn’s för en Guinness och Birmingham-Chelsea. Humöret upp ett pinnhål, tack vare ölen och 0-0-resultatet.

Därefter blev det Donken, för att avsluta Cambridgebesöket på stadens äldsta pub, The Eagle.

Bussresan hem livades upp av att målmessen från Luks rasade in och förkunnade en 5-0-seger för Arsenal. Samtidigt som jag var glad för resultatet, blev jag än mer bitter över att ha missat matchen för denna onödiga resa.

Två timmar senare, tillbaka i Canterbury, bestämdes det att vi skulle börja dricka öl på West Gates systerpub på andra sidan stan. Där fungerade inte pumparna till faten så det var bara att dricka flasköl.

Dennis, som hade en dålig dag, lackade ur på mig efter en onödig kommentar och stack från puben. Jag fick tag på honom på mobilen och bad om ursäkt, men han ville vara ifred ett tag till. Jag kände mig heldum, och tappade helt suget inför kvällen.

Jag och Fred tog oss i alla fall tillsammans med St John, Becks, Taso och Åsa till Bishop’s Finger för att kolla på Barcelona-Real Madrid. Där visades matchen, men utan ljud. Det är knappast stans trevligaste pub, rökigt, gapigt och oskön inredning. Dessutom har de Holsten på fat – ett stort fett minus.

Efter ett tag dök Dennis upp, men verkade inte överdrivet sugen på att umgås med mig utan snackade istället med St John i typ en timme. I halvtid stack tjejerna till något annat ställe medan Dennis gick hem.

Jag och Fred satt kvar och kollade klart på matchen och snackade lite sport. Stormatchen i Spanien slutade 1-1, men Barca borde ha vunnit. Särskilt som att Henke Larsson missade ett par riktigt bra chanser.

Efter matchen gjorde vi ett halvhjärtat försök att leta upp de andra, innan vi gav upp och traskade hem. Jag fick för mig att det skulle vara farligt att gå hem själv, men jag mötte inte en käft på vägen.

Dennis sov när jag kom hem, så det var bara att glida ner i sängen och duka under efter en av resans mer misslyckade dagar.