Onsdag 060405

När vi vaknade på onsdagsmorgonen var vi lika bittra som en Becks i högform och vi började till och med prata, fast klockan inte ens var halv åtta. Sedan var det dags att masa sig ner till frukosthelvetet, där vi lyftes litegrann av att ägget var nykokt. Dennis gjorde en liten segerdans framför Annies tv.

Därefter fick vi pallra oss till skolan och ytterligare några lektioner. Det var drama, och det var roligt. En del schyssta övningar och lektionen avslutades med att man fick göra en 90 sekunder lång version av en barnsaga. Min grupp fick Rödluvan, och vi gjorde den bra. St Johns vargtolkning kommer att gå till historien.

Får sista gången någonsin satta vi i oss skollunch i cafeterian. Jag, som tidigare försökt ta mat som såg god ut – en taktik som hade misslyckats kapitalt då ingenting smakade någonting, testade en ny ingång. Jag tog helt enkelt det som såg äckligast ut, det vill säga en torr pizza med engelsk korv på. Till det blev det givetvis pommes. Min djärva taktik föll dock inte alls väl ut, den föll snarare inte ut alls då korvpizzan lätt tar sig in på topp-fem över det äckligaste jag har ätit den här månaden. Men jag var helnöjd ändå.

Nu började nervositeten inför Juve-Arsenal komma krypande och jag hade svårt att koncentrera mig överhuvudtaget under resten av eftermiddagen.

Efter skolan gick jag hem och försökte få tiden till kickoff att gå, genom att lyssna på musik och allmänt klättra på väggarna.

När klockan blev 18.30 pallade jag inte att vänta längre utan vandrade bort till puben där jag och Fred hade bestämt att vi skulle se matchen. Puben visade sig vara riktigt schysst och visade matchen på två storbildsskärmar. Ölen var billig dessutom, så det var en skam att vi inte upptäckte det här stället tidigare.

Jag hade inte orkat äta någonting mer än en påse chips på kvällen, så ölen slog till fort. Tyvärr blev jag inte lugnare, utan nervositeten späddes bara på ju närmare matchstart vi kom. När matchen väl började var puben knökfull, men av Dennis syntes inget spår. Han hade råkat beställa mat på ett annat ställe ungefär fem minuter före kickoff. Vad trött man blir.

Det var många Gooners på puben, och en hel del hade matchtröjor. Efter några pints började dessutom ramsorna komma igång – varför är det aldrig så i Sverige?

Arsenal kontrollerade matchen, men jag satt på helspänn hela tiden. Juve är ju alltid Juve, så att säga.

När Nedved fick rött kort i slutet började jag tro på att det skulle gå vägen, men jag slappnade inte av förrän det återstod 30 sekunder av tilläggstiden.

Dennis och St John anslöt i halvtid, men kunde inte sitta vid oss och de drog innan matchen var slut. ”True fans never leave” som jag brukar sjunga… Kul att de kom i alla fall.

Efter matchen var jag på firarhumör, men Fred var inte lika het. Det blev en segerpint i alla fall, plus lite segersamtal på mobilen. Jag ringde Jocke nere i Turin och det lät som att det var bra tryck på läktaren.

Det var inte alls svårt att somna när jag kom hem. Jag tror att jag log mig till sömns.