Torsdag 060406

Sista heldagen i Canterbury och jag vaknade lite småbakis. Nu var vi inte alls särskilt bittra, även om Dennis ryckte av tändkedjan till lampan i badrummet. Det var inte alls svårt att laga den, med lite improviserade verktyg i form av nycklar och mynt.

I skolan hade vi redovisningar och vår grupp, som knappt förberett någonting, klarade av det bra. Emil, Taso, Ronnie och Torr-Jens fick störst jubel när de avslutade sin avdelning med ett gäng sketcher. Det finns talang på de mest oanade ställena.

Vi hade lite feedback som avslutning, innan jag gjorde klart det sista på vår hemsida och skickade till Mark. Jag och Fred gick hem till honom och käkade upp hans sista mat och jag passade också på att ta med mig ett par chipspåsar till Hannes. Prawn Cocktail och Salt-vinäger. Det kommer grabbfan gilla.

Efter maten gick jag till JJB Sports och köpte en Arsenaltröja till pappa, som slutligen bestämt sig för att han vill ha den vinröda.

Sedan blev det en promenad hem i solskenet – jag gick faktiskt i t-shirt. Hur härligt som helst.

Dennis anslöt efter någon timma och vi slappade och lyssnade på musik ett tag, innan det var dags för slitgörat och ta itu med packningen. Det var kanske inte den mest effektiva packningen jag har gjort, men jag orkade inte vara ordentlig. Taso och Becks kom över och hejade på oss i den avslutande kritiska fasen när väskorna skulle stängas.

Sedan gick vi ner till West Gate Inn för sista gången. Jag och Dennis härjade på Becks under kanske 23 minuter av de 25 det tog att gå ner. Hon blev nästan bitter efter ett tag. Sjukt roligt.

På West Gate blev det tre snabba, vilket gjorde att vi var bra i gasen när vi anlände till mötesplatsen där större delen av klassen befann sig. Det kändes redan nu att kvällen skulle bli mycket bra.

I samlad – typ – tropp gick vi till The Dolphin där det väntade ett gratis pint och buffé. När vi väntade på maten myntades en hel del kul. St John blev dip, Dennis blev knäckt för första gången och några klassiska hån av Sandra och Hanna.

Maten var god. Det bjöds på mozzarellasallad, kycklingklubbor, pastasallad, revbensspjäll och en massa annat. Naturligtvis var man tvungen att överdriva matintaget så att det knappt gick att gå efter maten.

Det var schysst på puben där det blev ett gäng pints, någon shot och mycket trevligt samkväm. Jag satte mig i farfarsfotöljen och läste högt för alla som ville lyssna – och för alla andra också. Jag och Ace the Case sjöng lite Cornelis, medan Sandra var mer inne på Family Four.

Till sist blev det dags att gå, och målet var samma pub som vi hade varit på förra torsdagen. Det blev en stökig ditväg. Folk dansade bugg, sprang omkring som fjortisar, trängdes i telefonkiosker och det ena med det tredje. Vi kom fram efter ett tag, och blev insläppta efter några minuters köande.

Det blev bra tryck på dans golvet och Ace blev återigen Dancing Queen. Folk började dock bli slitna och det var ganska skönt att de stängde vid tolv. Vi var dock tvungna att dra igång ”We’re not going home!”, bara för sakens skull.

Hemvägen blev lika stökig som vanligt. Det var telefonkioskar och böghögar om vartannat och Fred hoppade bock över allt han såg. Helt crazy.

Jag höll på att bryta smalbenet när jag skulle gena över ett stängsel, men det var bara att le och se glad ut och hoppas på att det inte blev någon fraktur.

Dennis bröt stjärten under ett av böghögsförsöken. Han fick rejält ont, men i det läget får man faktiskt skylla sig själv. Som jag och mitt smalben ungefär.

Taxi hem, och sedan däckning/insomning.