Man insåg tidigt att denna avslutningsdag på mars skulle bli jobbig. Det var slitet vid frukosten där Annie fortsatte dissa Dennis, som hon av någon anledning trott var den mer ordentlige av oss. Men han garvade mest och bjöd på det, då han faktiskt inte är såhär slarvig normalt sett.
Det var bara att knalla den vanlig trötta halvtimmen till skolan. Dennis är den som klagar mest; jag, Becks och Taso är ju vana att gå så här långt hemifrån.
Det börjar smyga sig in mer och mer hemlängtan nu. Mest på grund av alla praktiska problem med dusch och mat, men även på grund av man ständigt måste umgås med samma grupp människor. De flesta tycker jag om, men det blir ändå för mycket på något sätt. Jag skulle bara vilja få några dagar när man inte umgås med alla andra, men det är helt omöjligt då man träffas i skolan och när man äter ändå. Men det är synd att klaga, för oftast har vi riktigt kul ihop och det är skön stämning.
Förmiddagens lektioner om Canterbury Tales och om det engelska skolsystemet var väl intressanta, men jag kunde inte koncentrera mig överhuvudtaget och satt bara och väntade på lunchen (spagetti och köttfärssås – kungligt!).
På eftermiddagen förberedde vi vår sista hela lektion, och vi fick fram ett riktigt schysst upplägg där vi pratade om relationer för att sedan leda in det på The Streets-låten Dry your eyes. Lektionen var uppskattad och vi fick mycket beröm av Mark efteråt, så det kändes bra.
Efter skolan köpte jag en stor salami och ost-ubåt på Subways och traskade hemåt för att sätta i mig den. Jag skrev lite dagbok och rundade sedan av kvällen med att kolla på Fever Pitch. Det var ett tag sedan jag kollade på den, och det är slående hur bra den beskriver supporterlivets för- och nackdelar. Colin Firth är dessutom grym i huvudrollen.
Dennis var ute och powerwalkade större delen av kvällen, så när han kom hem var han trött. Det blev inte så mycket mer gjort den här kvällen utan vi somnade tidigt, med tanke på morgondagens resa till Cambridge.
fredag 31 mars 2006
torsdag 30 mars 2006
Torsdag 060330
Då det var skolbesök den här dagen var det inte tal om att gå till skolan, så det fick bli taxi med århundradets mest otrevliga taxichaufför. Dennis berättade om sin gårdagskväll där han hade suttit på Bishops Finger med två engelsmän och hållit ett bra tempo på pintsen. När han kom hem hade han dessutom snubblat i trappen och slagit i näsan, så att han fick näsblod. Han verkade sjukt sliten, men var ändå hyfsat positivt inställd till livet.
Jag fick en Ipren av St John mot min onda tand och då kändes det som att jag skulle komma att överleva dagen.
Skolbesöket var som de brukar vara. Lite information om skolan, sitta och titta på ganska intetsägande lektioner och äta skolmat. Vi slutade redan tidigt på eftermiddagen varför jag och Dennis efter en snabb runda på stan gick hem och tog varsin powernap. Ohyggligt skönt, och efter den kände jag mig fit for fight för första gången på flera dagar.
Vi gick ner på stan och mötte upp med Fred. Vi hade bestämt att ta en grabbmiddag, men det slutade med Donken och sedan sammanstrålning med gänget på West Gate Inn.
Där var det trevlig stämning och vi satt och skämtade med Åsa, Hanna, Sandra, Becks och Taso. Efter ett tag dök St John. Som hade varit på middag med japaner, upp och var kaxigare än vanligt. Det är inte bra att hon tillbringar tid utan oss, uppenbarligen.
Vi beslöt att gå vidare och hamnade efter en promenad på tjugo minuter på ett ställe som spelade rock och annan schysst musik på dansgolvet. Där röjde vi tills de stängde vid midnatt, och Ace the Case var Dacing Queen. Alla var bra i gasen när vi skulle hem och vi började leta efter ett öppet ställe, men det var för dyr entré så vi gick och käkade istället. På vägen utfördes legendariska bragder som försöket att få in så många som möjligt i en telefonkiosk, böghögen på en parkbänk och bockhoppning över papperskorgar.
Några ganska äckliga pommestallrikar beställdes in på Munchies, men få blev uppätna. Folk började stämpla ur vid det här laget. Det kom in några engelsmän och dömde ut Svennis och även dissade Sveriges chanser i VM. Jag höll med om allt.
Efter taxiresan hem tog inte många tusendelar innan jag hade somnat.
Jag fick en Ipren av St John mot min onda tand och då kändes det som att jag skulle komma att överleva dagen.
Skolbesöket var som de brukar vara. Lite information om skolan, sitta och titta på ganska intetsägande lektioner och äta skolmat. Vi slutade redan tidigt på eftermiddagen varför jag och Dennis efter en snabb runda på stan gick hem och tog varsin powernap. Ohyggligt skönt, och efter den kände jag mig fit for fight för första gången på flera dagar.
Vi gick ner på stan och mötte upp med Fred. Vi hade bestämt att ta en grabbmiddag, men det slutade med Donken och sedan sammanstrålning med gänget på West Gate Inn.
Där var det trevlig stämning och vi satt och skämtade med Åsa, Hanna, Sandra, Becks och Taso. Efter ett tag dök St John. Som hade varit på middag med japaner, upp och var kaxigare än vanligt. Det är inte bra att hon tillbringar tid utan oss, uppenbarligen.
Vi beslöt att gå vidare och hamnade efter en promenad på tjugo minuter på ett ställe som spelade rock och annan schysst musik på dansgolvet. Där röjde vi tills de stängde vid midnatt, och Ace the Case var Dacing Queen. Alla var bra i gasen när vi skulle hem och vi började leta efter ett öppet ställe, men det var för dyr entré så vi gick och käkade istället. På vägen utfördes legendariska bragder som försöket att få in så många som möjligt i en telefonkiosk, böghögen på en parkbänk och bockhoppning över papperskorgar.
Några ganska äckliga pommestallrikar beställdes in på Munchies, men få blev uppätna. Folk började stämpla ur vid det här laget. Det kom in några engelsmän och dömde ut Svennis och även dissade Sveriges chanser i VM. Jag höll med om allt.
Efter taxiresan hem tog inte många tusendelar innan jag hade somnat.
onsdag 29 mars 2006
Onsdag 060329
Dagen efter var verkligen dagen efter. Trött, trött, trött, men lycklig efter upplevelsen tog jag mig den vanliga sega promenaden till skolan med Taso, Becks och Debs. Det var några oinspirerade lektioner på förmiddagen, och jag kommer knappt ihåg vad som sades. Visst blev man uppiggad av alla gratulationer, men tröttheten satt som spjut i ögonen. Det blev lite tidningsläsande, där alla hyllade Arsenal i allmänhet och Cesc i synnerhet. Mycket trevlig läsning.
På eftermiddagen planerade vi nästa lektion och sedan blev det en sväng på stan innan vi fastnade på West Gate Inn, för lite samkväm. Jag skrev några vykort och drack ett par pints, men tröttheten var nu som en våt säck över huvudet på mig så jag kunde knappt tänka. Så fort jag hade käkat på min burgare tackade jag för mig och försvann hemåt.
Hemma blev det manager i några timmar, för att jag skulle hålla mig vaken ett tag till och inte vakna mitt i natten. Klockan nio gav jag dock upp och somnade.
Tyvärr så vaknade jag ungefär när en packad Dennis snubblade in kl tolv, och då upptäckte jag dessutom att jag hade ont i munnen på grund av en elak visdomstand. Jag låg och vred mig i sängen i säkert tre timmar innan jag med hjälp av två treo kunde somna in från denna mycket trötta dag.
På eftermiddagen planerade vi nästa lektion och sedan blev det en sväng på stan innan vi fastnade på West Gate Inn, för lite samkväm. Jag skrev några vykort och drack ett par pints, men tröttheten var nu som en våt säck över huvudet på mig så jag kunde knappt tänka. Så fort jag hade käkat på min burgare tackade jag för mig och försvann hemåt.
Hemma blev det manager i några timmar, för att jag skulle hålla mig vaken ett tag till och inte vakna mitt i natten. Klockan nio gav jag dock upp och somnade.
Tyvärr så vaknade jag ungefär när en packad Dennis snubblade in kl tolv, och då upptäckte jag dessutom att jag hade ont i munnen på grund av en elak visdomstand. Jag låg och vred mig i sängen i säkert tre timmar innan jag med hjälp av två treo kunde somna in från denna mycket trötta dag.
tisdag 28 mars 2006
Tisdag 060328
Matchdag!
Tyvärr hade varken jag eller Dennis kunnat somna kvällen före, vilket gjorde att tröttheten var påtaglig när vi tog oss upp till frukost. Att Annie hetsade Dennis när han duschade livade dock upp stämningen lite.
I skolan blev det en lektion om problem för ungdomar i England, med droger och andra svårlösta dilemman. Mark visade också en snutt ur Trainspotting, och det är verkligen positivt. Tyvärr drog han över lektionen med en halvtimme vilket skapade så svårartad frustration att jag inte ens orkade hugga tillbaka när Mode-Frida påstod att Mike Skinner var en ”chav” – han är ju för fan så casual man kan bli! Kungen av lads, for fuck sake.
Efter lektionen drog jag och Fred en kaffe på Costa, styrde upp biljetter och åt dyr lunch på Pizza Hut. Sedan var det bara att hoppa på National Express för att dundra M2:an norrut mot den engelska huvudstaden.
Resan var ganska dryg, med många stopp i ett London i rusning. Från Victoria blev det tuben, men bara till Covent Garden där vi informerades om att det var en brand i Holborn station vilket gjorde att t-banan stängdes. Vi fick gott promenera till Picadilly och hoppa på en buss mot Islington. Den skulle ha tagit en halvtimme, men idag tog den ungefär 50 minuter. Vi var inte helnöjda.
Till slut kom vi fram till Highbury och passade på att ta en runda borta till Ashburton Grove igen. Gick förbi gamle Sp*rsikonen David Pleat på vägen och var nära att slå ner honom. Sprang också på mamman från Österrike, och fick en kram.
Efter promenaden med halte Fredrik (han hade ont i nån nerv) tog vi oss till Gunners bar för några pints. Jag gjorde också några sega intervjuer med supportrar till Kanonmagsinet.
Därefter blev det en sväng upp till The Highbury Barn för en Guinness. Ungefär nu började de första uppladdningsmessen rassla in, Luks och Björn Dahlberg började härja.
Sedan var det dags att styra upp biljettutdelningen och det gick smidigt. Samtidigt som jag höll på med det kom spelarbussen, varpå Martin Keown passerade på Avenell Road upp mot Marble Halls. Jag skulle haffat honom och bett om en intervju, men allt gick så snabbt. När biljetterna var utdelade gick vi tillbaka till Gunners för mer klassiskt häng vid Wall of Shame. Snackade med Frank Stubbs, och hetsade honom för hans uteblivna krönikor i Kanonmagasinet, men han var inte på skämthumör.
Sedan började det bli dags för match och vi gick in på North Bank, via ett souvenirstånd för inköp av pins. Våra platser visade sig vara helt okej, även om taket till North Bank Upper störde lite vid det bortre målet. Det var fin stämning redan från start och det var mäktigt att hylla Vieira före kickoff.
Matchen började med att Juve var bäst, men efter tio minuter tog vi över helt och hållet. När Cesc gjorde 1-0 strax före paus var trycket helt enormt, och det höll i sig under större delen av matchen. I andra halvlek var vi överlägset och kunde ha gjort flera mål, men det stannade med ett mål av Henry. Det var fantastiskt att vara på plats på denna match och något som kommer att leva med länge.
Det var konstigt att se Vieira i ett annat lag, men efter ett tag var han som vilken bortaspelare som helst. Kan dock erkänna att jag jublade extra när han fick varning.
Den skönaste ramsan kom nog när Camoranesi och senare Zebina visades ut för Juve och alla började sjunga ”Cherio, cherio, cherio!” när spelarna lommade ut från Highbury. Camoranesi verkade helt knäckt och försökte tacka publiken ironsikt, varpå alla började skandera ”Who are ya?!”. Det är humor på läktarna i England.
Efter slutsignalen var vi helt lyriska. Jag dröjde mig kvar inne på Highbury efter att spelarna gått därifrån, då detta var mitt sista besök på den klassiska arenan. Det var en vemodig känsla att vända ryggen till gräsmattan och vandra ut ur THOF. Det skulle dock visa sig att detta faktiskt inte var mitt sista Highburybesök…
Farsan ringde och gratulerade och det lät som att han var nöjd också. Det kom också en hel del grattismess, vilket alltid är fint.
Vi tog en segeröl på Arsenal Tavern innan vi tog oss tillbaka till Victoria för att inleda en av historiens segaste bussresor i södra England.
Vi var framme i Canterbury 1.30 och det var inget tvivel om att jag skulle ta en taxi hem. Det var värt vartenda pund när jag sedan kunde krypa ned i sängen och mycket nöjd somna in.
Tyvärr hade varken jag eller Dennis kunnat somna kvällen före, vilket gjorde att tröttheten var påtaglig när vi tog oss upp till frukost. Att Annie hetsade Dennis när han duschade livade dock upp stämningen lite.
I skolan blev det en lektion om problem för ungdomar i England, med droger och andra svårlösta dilemman. Mark visade också en snutt ur Trainspotting, och det är verkligen positivt. Tyvärr drog han över lektionen med en halvtimme vilket skapade så svårartad frustration att jag inte ens orkade hugga tillbaka när Mode-Frida påstod att Mike Skinner var en ”chav” – han är ju för fan så casual man kan bli! Kungen av lads, for fuck sake.
Efter lektionen drog jag och Fred en kaffe på Costa, styrde upp biljetter och åt dyr lunch på Pizza Hut. Sedan var det bara att hoppa på National Express för att dundra M2:an norrut mot den engelska huvudstaden.
Resan var ganska dryg, med många stopp i ett London i rusning. Från Victoria blev det tuben, men bara till Covent Garden där vi informerades om att det var en brand i Holborn station vilket gjorde att t-banan stängdes. Vi fick gott promenera till Picadilly och hoppa på en buss mot Islington. Den skulle ha tagit en halvtimme, men idag tog den ungefär 50 minuter. Vi var inte helnöjda.
Till slut kom vi fram till Highbury och passade på att ta en runda borta till Ashburton Grove igen. Gick förbi gamle Sp*rsikonen David Pleat på vägen och var nära att slå ner honom. Sprang också på mamman från Österrike, och fick en kram.
Efter promenaden med halte Fredrik (han hade ont i nån nerv) tog vi oss till Gunners bar för några pints. Jag gjorde också några sega intervjuer med supportrar till Kanonmagsinet.
Därefter blev det en sväng upp till The Highbury Barn för en Guinness. Ungefär nu började de första uppladdningsmessen rassla in, Luks och Björn Dahlberg började härja.
Sedan var det dags att styra upp biljettutdelningen och det gick smidigt. Samtidigt som jag höll på med det kom spelarbussen, varpå Martin Keown passerade på Avenell Road upp mot Marble Halls. Jag skulle haffat honom och bett om en intervju, men allt gick så snabbt. När biljetterna var utdelade gick vi tillbaka till Gunners för mer klassiskt häng vid Wall of Shame. Snackade med Frank Stubbs, och hetsade honom för hans uteblivna krönikor i Kanonmagasinet, men han var inte på skämthumör.
Sedan började det bli dags för match och vi gick in på North Bank, via ett souvenirstånd för inköp av pins. Våra platser visade sig vara helt okej, även om taket till North Bank Upper störde lite vid det bortre målet. Det var fin stämning redan från start och det var mäktigt att hylla Vieira före kickoff.
Matchen började med att Juve var bäst, men efter tio minuter tog vi över helt och hållet. När Cesc gjorde 1-0 strax före paus var trycket helt enormt, och det höll i sig under större delen av matchen. I andra halvlek var vi överlägset och kunde ha gjort flera mål, men det stannade med ett mål av Henry. Det var fantastiskt att vara på plats på denna match och något som kommer att leva med länge.
Det var konstigt att se Vieira i ett annat lag, men efter ett tag var han som vilken bortaspelare som helst. Kan dock erkänna att jag jublade extra när han fick varning.
Den skönaste ramsan kom nog när Camoranesi och senare Zebina visades ut för Juve och alla började sjunga ”Cherio, cherio, cherio!” när spelarna lommade ut från Highbury. Camoranesi verkade helt knäckt och försökte tacka publiken ironsikt, varpå alla började skandera ”Who are ya?!”. Det är humor på läktarna i England.
Efter slutsignalen var vi helt lyriska. Jag dröjde mig kvar inne på Highbury efter att spelarna gått därifrån, då detta var mitt sista besök på den klassiska arenan. Det var en vemodig känsla att vända ryggen till gräsmattan och vandra ut ur THOF. Det skulle dock visa sig att detta faktiskt inte var mitt sista Highburybesök…
Farsan ringde och gratulerade och det lät som att han var nöjd också. Det kom också en hel del grattismess, vilket alltid är fint.
Vi tog en segeröl på Arsenal Tavern innan vi tog oss tillbaka till Victoria för att inleda en av historiens segaste bussresor i södra England.
Vi var framme i Canterbury 1.30 och det var inget tvivel om att jag skulle ta en taxi hem. Det var värt vartenda pund när jag sedan kunde krypa ned i sängen och mycket nöjd somna in.
måndag 27 mars 2006
Måndag 060327
Då vi var lediga från skolan, dagen till ära, hade tjejerna planerat att åka till Bluewater, Europas kanske största varuhus. Jag, Dennis och Fred hade inget bättre för oss, så vi hängde med. Mitt mål var att hitta en jacka.
Vi var nära att knappt komma med på bussen, men till slut gick alla nio in. Vi var jag, Debs, Fred the Head, St John, Taso, Becks, Hanna, Lilly och Ace the Case som fick trängas med engelsmän i fyrtio minuter innan vi var framme i Bluewater.
Där delades vi raskt upp i ett killag och flera tjejlag. Killaget började i lugnt tempo, då vi var medvetna om att det skulle bli en lång dag.
Det blev ut och in i ekiperingsaffärer tills man var redo att spy på alla fula skjortor och t-shirtar. Innan det blivit dags för lunch hade jag dock hittat Fever Pitch på DVD och en stilig Ben Sherman-keps. Casual så det förslår.
Dennis upptäckte en riktigt schysst Fred Perry-jacka i en sportaffär, vilken jag genast började överväga att inhandla. Priset var £55, vilket är riktigt bra för en jacka av den kalibern. Jag beslöt dock att inte köpa den riktigt än, då det kanske skulle finnas flera alternativ.
Efter ogod mat på KFC till lunch, under vilken Jonas också dök upp, blev det ett nytt varv bland butikerna, som mer och mer liknade varandra.
Jag tog till slut beslutet att köpa Fred Perry-jackan och slog till. En fett casual uniform till Arsenal-Juve var därmed komplett.
Jag fick dock lite ångest över min ekonomiska situation, och kom fram till att det blir till att leva ekonomiskt utav bara helskotta under resten av resan. Det blir att skippa några pubkvällar är jag rädd.
När klockan närmade sig fem var jag helt slut och ville bara åka hem. Fred såg också sliten ut, så vi gav upp och gick bort till mötesplatsen där Debs, Taso, Åsa och Hanna redan väntade. Fred fick för sig att köra radiostyrd bil, men då en engelsman började kolla på och kommentera vågade jag inte köra själv. Pratade med honom istället.
Bussresan hem var soft och vi blev underhållna av en tant framför St John, som sov så tungt att hon var på väg att ramla ut i mittgången. Jag var bara tvungen att ta ett kort med mobilen – det är ju faktiskt för ögonblick som dessa kameramobiler har blivit uppfunna.
När vi kom hem dissade jag alla och stack hem. Eftersom att jag var så trött tyckte jag att det var lika bra att börja ladda batterierna inför tisdagen och matchen.
Hemma skrev jag klart intervjun med Gunners Bars ägare, och den blev bra. Sedan blev det dagboksskrivande i några timmar, innan kvällen avslutades med manager.
Vi var nära att knappt komma med på bussen, men till slut gick alla nio in. Vi var jag, Debs, Fred the Head, St John, Taso, Becks, Hanna, Lilly och Ace the Case som fick trängas med engelsmän i fyrtio minuter innan vi var framme i Bluewater.
Där delades vi raskt upp i ett killag och flera tjejlag. Killaget började i lugnt tempo, då vi var medvetna om att det skulle bli en lång dag.
Det blev ut och in i ekiperingsaffärer tills man var redo att spy på alla fula skjortor och t-shirtar. Innan det blivit dags för lunch hade jag dock hittat Fever Pitch på DVD och en stilig Ben Sherman-keps. Casual så det förslår.
Dennis upptäckte en riktigt schysst Fred Perry-jacka i en sportaffär, vilken jag genast började överväga att inhandla. Priset var £55, vilket är riktigt bra för en jacka av den kalibern. Jag beslöt dock att inte köpa den riktigt än, då det kanske skulle finnas flera alternativ.
Efter ogod mat på KFC till lunch, under vilken Jonas också dök upp, blev det ett nytt varv bland butikerna, som mer och mer liknade varandra.
Jag tog till slut beslutet att köpa Fred Perry-jackan och slog till. En fett casual uniform till Arsenal-Juve var därmed komplett.
Jag fick dock lite ångest över min ekonomiska situation, och kom fram till att det blir till att leva ekonomiskt utav bara helskotta under resten av resan. Det blir att skippa några pubkvällar är jag rädd.
När klockan närmade sig fem var jag helt slut och ville bara åka hem. Fred såg också sliten ut, så vi gav upp och gick bort till mötesplatsen där Debs, Taso, Åsa och Hanna redan väntade. Fred fick för sig att köra radiostyrd bil, men då en engelsman började kolla på och kommentera vågade jag inte köra själv. Pratade med honom istället.
Bussresan hem var soft och vi blev underhållna av en tant framför St John, som sov så tungt att hon var på väg att ramla ut i mittgången. Jag var bara tvungen att ta ett kort med mobilen – det är ju faktiskt för ögonblick som dessa kameramobiler har blivit uppfunna.
När vi kom hem dissade jag alla och stack hem. Eftersom att jag var så trött tyckte jag att det var lika bra att börja ladda batterierna inför tisdagen och matchen.
Hemma skrev jag klart intervjun med Gunners Bars ägare, och den blev bra. Sedan blev det dagboksskrivande i några timmar, innan kvällen avslutades med manager.
söndag 26 mars 2006
Söndag 060326
Vi hade glömt säga till att vi gärna avstod frukost så det var bara att pallra sig upp klockan nio. Då det blev sommartid under natten kändes det som att klockan var ännu mindre än så.
Vi kämpade i oss frukosten, var lite trevliga och stapplade sedan upp och lade oss igen. Det hade funnits mindre planer på att gå ut och jogga med Mark, men dessa var totalt raderade när det väl kom till kritan. Bara atomvapen hade stoppat mig från att gå tillbaka till sängen denna marssöndag.
Vid elva kvicknade vi dock till och bjöd över Becks och Taso. Även St John kom efter ett tag, och medan vi kollade på inledningen av The Holy Grail tog vi ett gemensamt beslut om att åka buss till Dover. Vad vi skulle göra där var dock oklart, men att se de vita klipporna var ett mål vi kunde enas om.
Efter en seg promenad till busstationen och diverse oklarheter om när bussarna gick kom vi iväg. Stämningen, om det nu fanns någon, blev knappast muntrare av att det plötsligt började regna och att vi körde in i mjölktät dimma.
Dennis hade taktiskt nog lämnat jackan hemma, och var kanske inte helnöjd över de meteorlogiska förändringarna.
Väl i Dover klev vi ut i en söndagstom småstad, och började så smått undra om vi verkligen ville vara där.
Vi, det vill säga jag, Debs, Becks, Taso, Fred, St John och Hanna, började tvehågset gå upp de dryga stentrapporna mot Dover Castle, som låg uppe på en klippa. Det var sannolikt fantastisk utsikt från slottet, men då dimman låg tät såg vi knappt varandra.
Efter St Johns initiativ betalade vi de £3 som krävdes för att få gå in i fästningen. Det var ett ganska intressant besök, och verkligen fascinerande att tänka sig tillbaka till Henry VIII:s tid.
Dennis då? Han var mindre positiv som vanligt.
Jag köpte en liten kanon i souvenirshopen som passar bra in i mitt Arsenalhörn därhemma.
Sedan ville några av oss – läs Taso – åka hem fort utav bara helvete, men jag och St John bestämde att vi var tvungna att i alla falla se de vita klipporna innan vi fick lämna Dover. Sagt och gjort, vi tog oss till stenstranden och kollade in Dovers vita klippor. Det var, hur ska jag uttrycka mig, inte ett antiklimax, men det var knappast ett klimax heller…
Efter ett tag var det två som ville åka hem fort utav bara helvete då Hanna råkade trampa ner i havet. Det såg inte jätteskönt ut att klafsa omkring med plaskvåta skor.
Vi tog oss till slut tillbaka till bussen för en avslappnad resa tillbaka till Canterbury. Det vore en lögn att påstå att man var hundraprocentigt nöjd med dagen, men det var i alla fall en helt okej utflykt.
Det blev West Gate för lite kvällsmat under småtrevliga former. Jag beställde en full english, men återigen blev jag besviken. Engelsmännen kan verkligen inte laga mat.
Det blev bara en Guinness, och sedan tog vi taxi hem i det ruggiga engelska vårregnet.
Jag och Dennis lirade manager tills han somnade, och sedan fortsatte jag i några timmar till. När datorn vek ned sig fick jag läsa Kanonmagasinet för tjugofemte gången, innan jag lyssnade på engelsk radio tills jag somnade.
Vi kämpade i oss frukosten, var lite trevliga och stapplade sedan upp och lade oss igen. Det hade funnits mindre planer på att gå ut och jogga med Mark, men dessa var totalt raderade när det väl kom till kritan. Bara atomvapen hade stoppat mig från att gå tillbaka till sängen denna marssöndag.
Vid elva kvicknade vi dock till och bjöd över Becks och Taso. Även St John kom efter ett tag, och medan vi kollade på inledningen av The Holy Grail tog vi ett gemensamt beslut om att åka buss till Dover. Vad vi skulle göra där var dock oklart, men att se de vita klipporna var ett mål vi kunde enas om.
Efter en seg promenad till busstationen och diverse oklarheter om när bussarna gick kom vi iväg. Stämningen, om det nu fanns någon, blev knappast muntrare av att det plötsligt började regna och att vi körde in i mjölktät dimma.
Dennis hade taktiskt nog lämnat jackan hemma, och var kanske inte helnöjd över de meteorlogiska förändringarna.
Väl i Dover klev vi ut i en söndagstom småstad, och började så smått undra om vi verkligen ville vara där.
Vi, det vill säga jag, Debs, Becks, Taso, Fred, St John och Hanna, började tvehågset gå upp de dryga stentrapporna mot Dover Castle, som låg uppe på en klippa. Det var sannolikt fantastisk utsikt från slottet, men då dimman låg tät såg vi knappt varandra.
Efter St Johns initiativ betalade vi de £3 som krävdes för att få gå in i fästningen. Det var ett ganska intressant besök, och verkligen fascinerande att tänka sig tillbaka till Henry VIII:s tid.
Dennis då? Han var mindre positiv som vanligt.
Jag köpte en liten kanon i souvenirshopen som passar bra in i mitt Arsenalhörn därhemma.
Sedan ville några av oss – läs Taso – åka hem fort utav bara helvete, men jag och St John bestämde att vi var tvungna att i alla falla se de vita klipporna innan vi fick lämna Dover. Sagt och gjort, vi tog oss till stenstranden och kollade in Dovers vita klippor. Det var, hur ska jag uttrycka mig, inte ett antiklimax, men det var knappast ett klimax heller…
Efter ett tag var det två som ville åka hem fort utav bara helvete då Hanna råkade trampa ner i havet. Det såg inte jätteskönt ut att klafsa omkring med plaskvåta skor.
Vi tog oss till slut tillbaka till bussen för en avslappnad resa tillbaka till Canterbury. Det vore en lögn att påstå att man var hundraprocentigt nöjd med dagen, men det var i alla fall en helt okej utflykt.
Det blev West Gate för lite kvällsmat under småtrevliga former. Jag beställde en full english, men återigen blev jag besviken. Engelsmännen kan verkligen inte laga mat.
Det blev bara en Guinness, och sedan tog vi taxi hem i det ruggiga engelska vårregnet.
Jag och Dennis lirade manager tills han somnade, och sedan fortsatte jag i några timmar till. När datorn vek ned sig fick jag läsa Kanonmagasinet för tjugofemte gången, innan jag lyssnade på engelsk radio tills jag somnade.
lördag 25 mars 2006
Lördag 060325
Eftersom att vi inte får duscha för sent, var det bara att kliva upp klockan åtta och hoppa in i duschen. Jag satte ett oslagbart rekord i snabbdusch, och var klar så snabbt att Dennis inte märkte något. Sedan var det bara att återgå till sömnen så fort det var möjligt, vilket det var orimligt snabbt.
Sedan rörde jag mig inte alls särskilt mycket förrän klockan två, då jag satte igång datorn. Det blev lite musik, och jag fick en lugn stund för mig själv.
Vid fyrahugget började jag bli hungrig, så jag drog på mig respektabla kläder och stack ned på stan. Fred bjöd in mig på spagetti med vitlöksås, och jag var inte sen att tacka ja.
Dennis och St John, som hade varit på en egen utflykt till Whitestable under dagen, anslöt och berättade om sin trevliga och spontant planerade dag. Det lät som att de hade haft det schysst, men jag ångrade inte för ett ögonblick mitt beslut att ta det sjukt piano under dagen.
Nu var målet en pub som visade fotboll, då det var dags för Portsmouth-Arsenal, en match som jag löst hade planerat att åka och se på plats. Mitt beslut att se matchen på tv visade sig bli våldsamt lyckosamt då matchen helt sonika ställdes in på grund av vattensjuk plan. Visst var man besviken att det inte blev någon match, men det var ingenting mot det förmodade tungsinne som hade drabbat mig om jag verkligen åkt till Pompey.
Vi blev kvar på puben The Bishop’s Finger någon timme. Sedan tog vi beslutet att sätta oss hemma hos Fred, som hade FF, och dricka öl. De andra stack och käkade medan jag och Fred provianterade. En platta Foster’s och två enorma chipspåsar blev resultatet. Walkerspåsarna – eller säckarna – bestod i sin tur av 26 småpåsar med alla de klassiska smakerna. Vinäger, ost och den nya antihjälten Prawn Cocktail. Vilken uppladdning.
Jag och Fred började själva med lite fotbollssnack innan Taso, Becks och Jonas dök upp. Becks hade givetvis köpt med sig några Beck’s.
Det började redan här utvecklas mot en mycket trevlig kväll. Jonas var i form och berättade om sina planer att arrangera en moppemustaschtävling på sin framtida arbetsplats. Det skulle jag vilja se!
Dennis och St John dök upp efter någon timme och då även Dennis var i storform började kvällen nu verkligen ta sig. Allting någon sa vändes emot dem och när St John råkade berätta en anekdot om hur hon spelat flygvärdinna en gång i tiden var det klippt, och allting spårade ut igen.
Dennis påstod att han lät som en hund när han skrattade, men kunde inte för sitt liv komma på vad den där satans hunden hette. Det var vi naturligtvis tvungna att tracka honom för.
Till slut dök även Hanna upp med världens största pepsibägare, men då var ölen slut (det fanns mycket chips kvar å andra sidan) så vi var tvungna att dra vidare.
Vi hamnade på en pub i en gränd, där man inte fick ha keps på sig inomhus, vilket inte alls var till hjälp för min dåliga hårdag.
Stämningen planade dock ut när vi lämnade förfesten, som den så ofta gör då. Vi lyckades dock få till ett mass-sms till Sandra som var i London, men vad det handlade om flyr mitt minne. Jag kände mig dock återigen relativt städad, och resistensen mot alkohol har väl höjts några pinnhål vid det här laget.
Taxi hem, och jag antar att det blev en macka från Subways också.
Tror att en och annan av vi som var med den här kvällen hade rejält ont i skrattmuskeln när det var dags att sova.
Sedan rörde jag mig inte alls särskilt mycket förrän klockan två, då jag satte igång datorn. Det blev lite musik, och jag fick en lugn stund för mig själv.
Vid fyrahugget började jag bli hungrig, så jag drog på mig respektabla kläder och stack ned på stan. Fred bjöd in mig på spagetti med vitlöksås, och jag var inte sen att tacka ja.
Dennis och St John, som hade varit på en egen utflykt till Whitestable under dagen, anslöt och berättade om sin trevliga och spontant planerade dag. Det lät som att de hade haft det schysst, men jag ångrade inte för ett ögonblick mitt beslut att ta det sjukt piano under dagen.
Nu var målet en pub som visade fotboll, då det var dags för Portsmouth-Arsenal, en match som jag löst hade planerat att åka och se på plats. Mitt beslut att se matchen på tv visade sig bli våldsamt lyckosamt då matchen helt sonika ställdes in på grund av vattensjuk plan. Visst var man besviken att det inte blev någon match, men det var ingenting mot det förmodade tungsinne som hade drabbat mig om jag verkligen åkt till Pompey.
Vi blev kvar på puben The Bishop’s Finger någon timme. Sedan tog vi beslutet att sätta oss hemma hos Fred, som hade FF, och dricka öl. De andra stack och käkade medan jag och Fred provianterade. En platta Foster’s och två enorma chipspåsar blev resultatet. Walkerspåsarna – eller säckarna – bestod i sin tur av 26 småpåsar med alla de klassiska smakerna. Vinäger, ost och den nya antihjälten Prawn Cocktail. Vilken uppladdning.
Jag och Fred började själva med lite fotbollssnack innan Taso, Becks och Jonas dök upp. Becks hade givetvis köpt med sig några Beck’s.
Det började redan här utvecklas mot en mycket trevlig kväll. Jonas var i form och berättade om sina planer att arrangera en moppemustaschtävling på sin framtida arbetsplats. Det skulle jag vilja se!
Dennis och St John dök upp efter någon timme och då även Dennis var i storform började kvällen nu verkligen ta sig. Allting någon sa vändes emot dem och när St John råkade berätta en anekdot om hur hon spelat flygvärdinna en gång i tiden var det klippt, och allting spårade ut igen.
Dennis påstod att han lät som en hund när han skrattade, men kunde inte för sitt liv komma på vad den där satans hunden hette. Det var vi naturligtvis tvungna att tracka honom för.
Till slut dök även Hanna upp med världens största pepsibägare, men då var ölen slut (det fanns mycket chips kvar å andra sidan) så vi var tvungna att dra vidare.
Vi hamnade på en pub i en gränd, där man inte fick ha keps på sig inomhus, vilket inte alls var till hjälp för min dåliga hårdag.
Stämningen planade dock ut när vi lämnade förfesten, som den så ofta gör då. Vi lyckades dock få till ett mass-sms till Sandra som var i London, men vad det handlade om flyr mitt minne. Jag kände mig dock återigen relativt städad, och resistensen mot alkohol har väl höjts några pinnhål vid det här laget.
Taxi hem, och jag antar att det blev en macka från Subways också.
Tror att en och annan av vi som var med den här kvällen hade rejält ont i skrattmuskeln när det var dags att sova.
fredag 24 mars 2006
Fredag 060324
Dennis var sjukt bakis på morgonen, denna dag då Annie äntligen hade tvättat mina kläder. Vi gav Annie vår present, en Arsenalhalsduk, och hon blev helnöjd.
Dennis vägrade gå till skolan, utan tvingade alla att åka taxi. Det var helt ok för min del, för jag behövde inte betala något.
I skolan fick vi göra mer lektionsplanering, och jag tycker att vi har fått många bra tips om hur man ska gå till väga för att göra en lektion intressant.
Till lunch blev det klassikern pizza och friterad potatis.
Efter lunch gjorde vi klart vår lektion, men fredagströttheten lyste igenom och alla längtade bara efter att få en pint eller tre på Student Union.
Planeringen var halvhjärtad, då vi utgick från att det skulle komma lika få elever som gången före. Det blev därför lite panik när det sedan trampade in elev på elev, och till slut var det hela 15 stycken därinne. Jag ångrade lite att jag varit så slapp på planeringen, men det var bara att köra. Det gick helt ok, och studenterna gjorde vad de skulle.
Det var enormt skönt när vi var klara, och till slut fick vi sätta oss på Student Union för några pints Guinness. Snacka om fredagskänsla.
Därefter var det bara 110 in i dimman. Jag dumpade skolväskan hos Fred, gick omvägen via Donken och hamnade till slut på West Gate, av alla ställen, där större delen av klassen satt. Det blev bra fart på pintsen och jag och Fred hetsskålade med Dennis, som inte fattade att vi dummade oss först.
Jag höll mig relativt städad, då BigMacen tidigare hade fått in mig i matchen igen efter en darrig start. Flera var dock slitna, värst var Fredrik.
Sedan var målet att traska upp till Student Union, där det var någon form av sammankomst. Jag och Fred kuppade dock mot planerna och vek in på en liten pub som hette Thomas Beckett’s. Där blev det en pint, och lite snack med Susanne och Gwen, klassens nordamerikaner. Dennis försvann ett tag, tror jag. Det finns en liten risk att han hängde med St John – de är oskiljaktiga, de där två!
Därefter vandrade vi i väg till en skön liten lokal som heter The Barking Dog (sannolikt) som Mark befann sig på. Den var riktigt schysst med en DJ och dansgolv, men engelsmännen därinne verkade inte så sugna på att diskutera fotboll med dyngraka svenskar. Det var dock kul att se folket på dansgolvet – många obeskrivliga scener utspelades där. Nina och Cecilias sexy dancing vill jag dock glömma fort utav bara satan.
Debbie Holter blev dålig och var tvungen att raketspy utanför puben. Det är sånt som händer.
Vi stängde baren, och personalen blev till slut grinig när vi stod kvar för mer dricka.
Till slut ekade ”We’re not going home!” i gränderna, men hem var just vart vi gick. Det blev en mellanlandning på Subways för en fin salamimacka, som Becks hjälpte mig sätta ihop. Mackan avnjöts hemma i sängen, innan det var dags att dö litegrann.
Dennis vägrade gå till skolan, utan tvingade alla att åka taxi. Det var helt ok för min del, för jag behövde inte betala något.
I skolan fick vi göra mer lektionsplanering, och jag tycker att vi har fått många bra tips om hur man ska gå till väga för att göra en lektion intressant.
Till lunch blev det klassikern pizza och friterad potatis.
Efter lunch gjorde vi klart vår lektion, men fredagströttheten lyste igenom och alla längtade bara efter att få en pint eller tre på Student Union.
Planeringen var halvhjärtad, då vi utgick från att det skulle komma lika få elever som gången före. Det blev därför lite panik när det sedan trampade in elev på elev, och till slut var det hela 15 stycken därinne. Jag ångrade lite att jag varit så slapp på planeringen, men det var bara att köra. Det gick helt ok, och studenterna gjorde vad de skulle.
Det var enormt skönt när vi var klara, och till slut fick vi sätta oss på Student Union för några pints Guinness. Snacka om fredagskänsla.
Därefter var det bara 110 in i dimman. Jag dumpade skolväskan hos Fred, gick omvägen via Donken och hamnade till slut på West Gate, av alla ställen, där större delen av klassen satt. Det blev bra fart på pintsen och jag och Fred hetsskålade med Dennis, som inte fattade att vi dummade oss först.
Jag höll mig relativt städad, då BigMacen tidigare hade fått in mig i matchen igen efter en darrig start. Flera var dock slitna, värst var Fredrik.
Sedan var målet att traska upp till Student Union, där det var någon form av sammankomst. Jag och Fred kuppade dock mot planerna och vek in på en liten pub som hette Thomas Beckett’s. Där blev det en pint, och lite snack med Susanne och Gwen, klassens nordamerikaner. Dennis försvann ett tag, tror jag. Det finns en liten risk att han hängde med St John – de är oskiljaktiga, de där två!
Därefter vandrade vi i väg till en skön liten lokal som heter The Barking Dog (sannolikt) som Mark befann sig på. Den var riktigt schysst med en DJ och dansgolv, men engelsmännen därinne verkade inte så sugna på att diskutera fotboll med dyngraka svenskar. Det var dock kul att se folket på dansgolvet – många obeskrivliga scener utspelades där. Nina och Cecilias sexy dancing vill jag dock glömma fort utav bara satan.
Debbie Holter blev dålig och var tvungen att raketspy utanför puben. Det är sånt som händer.
Vi stängde baren, och personalen blev till slut grinig när vi stod kvar för mer dricka.
Till slut ekade ”We’re not going home!” i gränderna, men hem var just vart vi gick. Det blev en mellanlandning på Subways för en fin salamimacka, som Becks hjälpte mig sätta ihop. Mackan avnjöts hemma i sängen, innan det var dags att dö litegrann.
torsdag 23 mars 2006
Torsdag 060323
Tidigt väckning då dagens program bestod av ett skolbesök på The Rainham School for Girls i Gillingham. Efter en soft bussresa där jag lånade St Johns ipod och lyssnade på hennes sköna låtar kom vi fram till skolan som badade i solsken. Efter en introduktion blev det rundvandring, och det var verkligen imponerande att se vilka resurser som fanns. Musikrum, datasalar, fotostudio, träslöjdssalar, dramarum och hemkunskapssalar. Dessutom var alla salar utrustade med en så kallad interaktiv smartboard, istället för en tråkig white board. Varför ska jag inte bli lärare i det här landet istället?
Sedan fick vi kolla på ett par lektioner. Jag och Ronnie kollade på en riktigt tråkig IT-lektion där läraren bara satt och läste ur ett kompendium. Sedan blev det historia för yngre flickor, och det var ganska roligt. Läraren trampade runt som en stressad hund i klassrummet och gjorde ungefär allt som en lärare inte ska göra. Men eleverna verkade trots det lära sig något.
Sedan bjöds vi på lunchbuffé, och den, som skolan av någon anledning bad om ursäkt för, var utsökt. Mycket mat, små pajer, pizzabitar, smörgåsar och annat plock. Hur gott som helst, och mätt blev man.
Sedan kollade vi in en medialektion, där de analyserade Vänner. Det var också intressant och oväntat att de fick analysera något som faktiskt intresserade dem.
Dagen avslutades med en sammanfattning av informationspersonen och sedan satt vi bussen tillbaka till Canterbury, fullt upptagna med att a la skolutflykt klistra våra Visitorlappar på ryggarna på varandra.
Vi klev av vid skolan och jag ägnade en timme åt att kolla nätet och chatta med Jajje och Aspeqvist. Kände att jag saknade Uppsala en smula när jag pratade med Jajje, men det är ingen panik att komma hem från min sida. Det enda jag tycker ska bli sjukt skönt att komma ifrån här är den orimliga duschregeln och att man måste gå upp så tidigt varje dag. Att slippa dela rum ska också bli skönt, och även om det funkar riktigt bra att bo med Dennis så blir det ändå för nära emellanåt.
Tog mig hem från skolan och fick äntligen komma ut ur skolkläderna och dra på mig jeans igen. Sedan vi ner till West Gate med Taso för Curry night. Vi har dock tröttnat på det stället nu och gick vidare till ett annat ställe, där det blev några pints.
Dennis och St John följde Åsa hem och jag och Becks beställde in varsin pint bitter. Hon avskydde sin och blev bitter.
När Debs och Jossan var tillbaka skulle hon ha något ur sin väska på golvet och just i det ögonblicket blev den en gruppkram över henne.
St John reste sig vimmelkantig upp och utbrast: ”Vad mycket underliv det blev!”. Kontringen var given, och jag var bara tvungen att säga:
-St John i underlivet.
Så bröt hon ihop.
Dennis var full av någon anledning så han fick ge vägbeskrivning till taxichauffören när vi åkte hem. Det gick nästan hela vägen, då vi blev avsläppta på fel tvärgata.
Dennis somnade med alla kläderna på sig, inklusive mössa och jacka. Kodak moment, anyone?
Sedan fick vi kolla på ett par lektioner. Jag och Ronnie kollade på en riktigt tråkig IT-lektion där läraren bara satt och läste ur ett kompendium. Sedan blev det historia för yngre flickor, och det var ganska roligt. Läraren trampade runt som en stressad hund i klassrummet och gjorde ungefär allt som en lärare inte ska göra. Men eleverna verkade trots det lära sig något.
Sedan bjöds vi på lunchbuffé, och den, som skolan av någon anledning bad om ursäkt för, var utsökt. Mycket mat, små pajer, pizzabitar, smörgåsar och annat plock. Hur gott som helst, och mätt blev man.
Sedan kollade vi in en medialektion, där de analyserade Vänner. Det var också intressant och oväntat att de fick analysera något som faktiskt intresserade dem.
Dagen avslutades med en sammanfattning av informationspersonen och sedan satt vi bussen tillbaka till Canterbury, fullt upptagna med att a la skolutflykt klistra våra Visitorlappar på ryggarna på varandra.
Vi klev av vid skolan och jag ägnade en timme åt att kolla nätet och chatta med Jajje och Aspeqvist. Kände att jag saknade Uppsala en smula när jag pratade med Jajje, men det är ingen panik att komma hem från min sida. Det enda jag tycker ska bli sjukt skönt att komma ifrån här är den orimliga duschregeln och att man måste gå upp så tidigt varje dag. Att slippa dela rum ska också bli skönt, och även om det funkar riktigt bra att bo med Dennis så blir det ändå för nära emellanåt.
Tog mig hem från skolan och fick äntligen komma ut ur skolkläderna och dra på mig jeans igen. Sedan vi ner till West Gate med Taso för Curry night. Vi har dock tröttnat på det stället nu och gick vidare till ett annat ställe, där det blev några pints.
Dennis och St John följde Åsa hem och jag och Becks beställde in varsin pint bitter. Hon avskydde sin och blev bitter.
När Debs och Jossan var tillbaka skulle hon ha något ur sin väska på golvet och just i det ögonblicket blev den en gruppkram över henne.
St John reste sig vimmelkantig upp och utbrast: ”Vad mycket underliv det blev!”. Kontringen var given, och jag var bara tvungen att säga:
-St John i underlivet.
Så bröt hon ihop.
Dennis var full av någon anledning så han fick ge vägbeskrivning till taxichauffören när vi åkte hem. Det gick nästan hela vägen, då vi blev avsläppta på fel tvärgata.
Dennis somnade med alla kläderna på sig, inklusive mössa och jacka. Kodak moment, anyone?
onsdag 22 mars 2006
Onsdag 060322
Kände mig piggare än dagen före, men det var fortfarande inte bra. Hade en bra lektion på morgon om variationer och slang i engelskan. Satt och snorade hela morgonen, vilket var sjukt irriterande.
Sedan var det en tråkig lektion om lektionsplanering, som följdes upp av ny lektionsplanering. Nina, i en av våra samarbetsgrupper, som är en av västra Europas mest irriterande 19-åringar försökte styra och ställa hela tiden. Dennis och jag gjorde vårt för att plocka ner henne på jorden igen, och vi fick henne nästan att bryta ihop. Stämningen i deras grupp, där bland annat Taso och Becks ingår, verkar allt annat än bra. Sådär härligt tjejigt beteende.
Stämningen mellan Taso och Becks är också lite kylig emellanåt, då de inte alls är särskilt lika och det märks att de har tröttnat på att bo ihop. Som tur är verkar det dock som att de har bestämt sig för att bita ihop och överleva resan.
På eftermiddagen fortsatte vi planera lektionen, och Nina fortsatte vara sjukt irriterande. Folk är riktigt trötta på hennes besserwisserbeteende, särskilt som att hon är yngst i klassen.
Vi fick inte till någon direkt lektionsplanering då det återigen var segt.
Jag mådde som jag fortfarande ganska dåligt och fick hostattacker med jämna mellanrum, särskilt när jag skrattade och det händer ganska ofta i det här sällskapet. Vilket, måste jag medge, bara är positivt.
På kvällen sa Annie att jag kunde kolla på Chelsea-Newcastle i FA-cupen på hennes tv. Dennis var ute och powerwalkade, men Becks och Taso gjorde mig sällskap i Annies minimalistiskt möblerade vardagsrum. Vi satt mest och snackade skit om Nina, och Becks gjorde den sköna jämförelsen mellan Nina, Jon Arne Riise och en gris. Skrattattack, följt av hostattack från min sida. Chelsea vann för övrigt den mycket ounderhållande matchen.
Somnade ganska tidigt igen.
Sedan var det en tråkig lektion om lektionsplanering, som följdes upp av ny lektionsplanering. Nina, i en av våra samarbetsgrupper, som är en av västra Europas mest irriterande 19-åringar försökte styra och ställa hela tiden. Dennis och jag gjorde vårt för att plocka ner henne på jorden igen, och vi fick henne nästan att bryta ihop. Stämningen i deras grupp, där bland annat Taso och Becks ingår, verkar allt annat än bra. Sådär härligt tjejigt beteende.
Stämningen mellan Taso och Becks är också lite kylig emellanåt, då de inte alls är särskilt lika och det märks att de har tröttnat på att bo ihop. Som tur är verkar det dock som att de har bestämt sig för att bita ihop och överleva resan.
På eftermiddagen fortsatte vi planera lektionen, och Nina fortsatte vara sjukt irriterande. Folk är riktigt trötta på hennes besserwisserbeteende, särskilt som att hon är yngst i klassen.
Vi fick inte till någon direkt lektionsplanering då det återigen var segt.
Jag mådde som jag fortfarande ganska dåligt och fick hostattacker med jämna mellanrum, särskilt när jag skrattade och det händer ganska ofta i det här sällskapet. Vilket, måste jag medge, bara är positivt.
På kvällen sa Annie att jag kunde kolla på Chelsea-Newcastle i FA-cupen på hennes tv. Dennis var ute och powerwalkade, men Becks och Taso gjorde mig sällskap i Annies minimalistiskt möblerade vardagsrum. Vi satt mest och snackade skit om Nina, och Becks gjorde den sköna jämförelsen mellan Nina, Jon Arne Riise och en gris. Skrattattack, följt av hostattack från min sida. Chelsea vann för övrigt den mycket ounderhållande matchen.
Somnade ganska tidigt igen.
tisdag 21 mars 2006
Tisdag 060321
Kände mig dålig när jag klev upp. Tung i kroppen och rejält förkyld. Att vi skulle ha en av världshistoriens längsta dagar gjorde inte direkt att det blev lättare.
Kom i alla fall iväg till slut och dagen inleddes med drama. Det var bara att bita ihop och göra det som skulle göras. Gjorde stor succé som skoförsäljare och belönade mig med en kopp nymalet kaffe. Det smakade dock lika dåligt som vanligt.
Resten av dagen ägnades åt förberedelser inför eftermiddagens lektion, men alla var sega. St John, som vi hade tänkt skulle göra allt åt oss, höll låg profil. Det var oväntat.
Så blev det då dags för lektionen, men då det bara dök upp tre studenter var det bara att slänga planeringen i papperskorgen och göra om. Till slut fick vi i alla fall till något som kan kallas lektion och det gav säkert de som var plats något.
Vid klockan 18 fick vi så gå hem, och jag gick raka vägen. Det blev en lugn kväll framför datorn, med manager och dagboksskrivande. Somnade innan Dennis var hemma.
Kom i alla fall iväg till slut och dagen inleddes med drama. Det var bara att bita ihop och göra det som skulle göras. Gjorde stor succé som skoförsäljare och belönade mig med en kopp nymalet kaffe. Det smakade dock lika dåligt som vanligt.
Resten av dagen ägnades åt förberedelser inför eftermiddagens lektion, men alla var sega. St John, som vi hade tänkt skulle göra allt åt oss, höll låg profil. Det var oväntat.
Så blev det då dags för lektionen, men då det bara dök upp tre studenter var det bara att slänga planeringen i papperskorgen och göra om. Till slut fick vi i alla fall till något som kan kallas lektion och det gav säkert de som var plats något.
Vid klockan 18 fick vi så gå hem, och jag gick raka vägen. Det blev en lugn kväll framför datorn, med manager och dagboksskrivande. Somnade innan Dennis var hemma.
måndag 20 mars 2006
Måndag 060320
Det var slitigt att krångla sig upp på morgonen, men på något vänster kom vi till skolan. Det blev några sega lektioner på morgonen och sedan kunde man slutligen få lunch. Idag blev det inget jidder, utan jag satsade på lagad mat. Fick ett helt berg med canneloni, svamp och potatis för bara drygt £3. Klart värt det.
Efter lunch fortsatte vi förbereda morgondagens lektion, men ingen var särskilt motiverad så det enda vi till slut mäktade med att göra var ett work sheet. Detta sändes till Mark, för att han som Dennis uttryckte det, ”skulle kunna kolla på det, underkänna och skicka tillbaka till oss” några gånger.
Jag kände mig inte alls pigg och visst var det en förkylning på gång i Asplunds kropp.
På kvällen blev det trots det en powerwalk tillsammans med Fredrik runt om i centrala Canterbury under en timme. Det var sjukt kallt, men skönt att röra på sig.
Sedan anslöt vi till de andra på West Gate där en bolognese och tre pints Guinness väntade. Jag, Fred, Debs, St John, Taso och Becks blev kvar och kollade på Manchester City-West Ham i FA-cupen.
Det var en schysst kväll, men jag kände mig sjukt sliten när det var hemväg. Jag dog så fort vi kom hem.
Efter lunch fortsatte vi förbereda morgondagens lektion, men ingen var särskilt motiverad så det enda vi till slut mäktade med att göra var ett work sheet. Detta sändes till Mark, för att han som Dennis uttryckte det, ”skulle kunna kolla på det, underkänna och skicka tillbaka till oss” några gånger.
Jag kände mig inte alls pigg och visst var det en förkylning på gång i Asplunds kropp.
På kvällen blev det trots det en powerwalk tillsammans med Fredrik runt om i centrala Canterbury under en timme. Det var sjukt kallt, men skönt att röra på sig.
Sedan anslöt vi till de andra på West Gate där en bolognese och tre pints Guinness väntade. Jag, Fred, Debs, St John, Taso och Becks blev kvar och kollade på Manchester City-West Ham i FA-cupen.
Det var en schysst kväll, men jag kände mig sjukt sliten när det var hemväg. Jag dog så fort vi kom hem.
söndag 19 mars 2006
Söndag 060319
Klockan åtta blev jag väckt av en otroligt, orimligt hurtig Dennis som ”skulle ut och jogga”.
-Ska du med? Frågade karlen.
Det fanns det inte en chans i helvetet att jag skulle, så jag somnade om illa kvickt. Sedan kom han hem igen och tvingade upp mig till frukost, som av någon anledning serverades kl nio. Jag var som ett lik under frukosten och Annie tyckte att jag skulle sova lite till. Sagt och gjort, det var det jag gjorde.
Fast man skulle ju bli väckt några gånger också. Först ringde Lander och beställde en text till Kanonmagasinet, som han ännu inte fått ordning på. Jag lovade att fixa, och styrde upp att sitta hemma hos Fred och skriva.
Men det blev att sova många timmar innan dess.
Under tiden, berättades det senare, var Dennis, St John och Fred ute på promenad och tog en sväng upp till skolan. St John visste en bra väg in på campus som gick via en liten port i en mur, något som Fred inte hade fattat. När gruppen nådde porten och St John sa att de skulle in stannade Fred upp som en fundersam farsan Baloo och utbrast på klingande västgötska: ”Här?!”. Ett stycke citat att använda under resten av resan var därmed levererat.
När jag till slut orkade upp gick jag till Fredrik och skrev ihop en ganska dålig text på ett tangentbord utan å, ä och ö, men den fyllde i alla fall ett uppslag i tidningen.
Sedan gick han och jag och käkade flottig kyckling, för att sedan ta en tur hem till St John och kolla in hennes lya. Därefter var det bara att knalla hemåt efter en jävligt lazy dag. Den behövdes.
-Ska du med? Frågade karlen.
Det fanns det inte en chans i helvetet att jag skulle, så jag somnade om illa kvickt. Sedan kom han hem igen och tvingade upp mig till frukost, som av någon anledning serverades kl nio. Jag var som ett lik under frukosten och Annie tyckte att jag skulle sova lite till. Sagt och gjort, det var det jag gjorde.
Fast man skulle ju bli väckt några gånger också. Först ringde Lander och beställde en text till Kanonmagasinet, som han ännu inte fått ordning på. Jag lovade att fixa, och styrde upp att sitta hemma hos Fred och skriva.
Men det blev att sova många timmar innan dess.
Under tiden, berättades det senare, var Dennis, St John och Fred ute på promenad och tog en sväng upp till skolan. St John visste en bra väg in på campus som gick via en liten port i en mur, något som Fred inte hade fattat. När gruppen nådde porten och St John sa att de skulle in stannade Fred upp som en fundersam farsan Baloo och utbrast på klingande västgötska: ”Här?!”. Ett stycke citat att använda under resten av resan var därmed levererat.
När jag till slut orkade upp gick jag till Fredrik och skrev ihop en ganska dålig text på ett tangentbord utan å, ä och ö, men den fyllde i alla fall ett uppslag i tidningen.
Sedan gick han och jag och käkade flottig kyckling, för att sedan ta en tur hem till St John och kolla in hennes lya. Därefter var det bara att knalla hemåt efter en jävligt lazy dag. Den behövdes.
lördag 18 mars 2006
Lördag 060318
Klockan ringde alldeles för tidigt, men det var bara att gå upp. Jag orkade ta en dusch och fick sedan upp Dennis, som var bakfull in absurdum.
Vi fick ingen taxi, så det var bara att knalla den dryga halvtimmen ner till busstationen. Det blev inte många ord sagda under den promenaden. Det var mest ”jag mår skit” och ”fy fan” och liknande invektiv.
Vi kom ihåg att köpa vatten, mötte upp Fred och satte oss för att sova i nästan två timmar, vilken var restiden. Det roligaste under resan var att chauffören dummade sig i högtalaren hela tiden, samt att han stannade bussen mitt på motorvägen för att säga till Dennis att han inte fick ha benen framför toan. Han erkände senare att det hade varit sjukt pinsamt, om han inte hade varit så sliten. Nu brydde han sig inte, och somnade bara om.
Vi hoppade av vid Victoria och tog tuben till Finsbury Park. Efter en avstickare för pinköp på The Arsenal World of Sport satte vi oss på ett hak på Blackstock Road för frukost. Jag och Fredrik hade sett fram emot en Full English, men den sunkiga tallrik med bacon, bönor, pommes och ägg var inte vad vi hade planerat. Jag fick i mig nästan halva, men då fick jag kämpa.
Sedan splittrades gruppen och jag tog mig bort till North Bank för att representera Arsenal Sweden på ett möte för supporterklubbarna. Det var ganska segt. Och det kom inte fram så mycket ny info. Det är dock en speciell känsla att komma så här nära klubben och verkligen befinna sig bland äkta supportrar, folk som vet vad som gäller.
Efter mötet fick jag de tio biljetter Arsenal Sweden har fått till Juve, som jag ska dela ut till medlemmarna före matchen. Det var en upplevelse att hålla biljetter som jag kanske skulle kunna få 50 000 kr för på svarta börsen i handen.
Efter mötet stack jag till Gunnars och träffade snabbt Dennis och Fredrik, för att i nästa ögonblick springa på Bård från norska supporterklubben som jag träffade nere i Österrike i somras. Hälsade också på en från Dover Gooners som också var därnere i somras.
Sedan snackade jag en stund med Statoil från Gävle, som har varit med på några träffar och medlemsresor, och en snubbe han hängde med. Fred och Deb ville gå in på arenan tidigt, men jag ville ladda upp ett tag till så jag stannade med Statoil. När solen började ligga på blev det varmt inne på rökiga Gunners så vi gick ut på gatan. Jag köpte en öl på Arsenal Wine och gjorde den klassiska Wall of Shame.
Sedan drog det ihop sig mot kickoff och jag drog mot North Bank, men innan jag gick in köpte jag en lila halsduk till minne av Highbury i ett stånd.
Sedan var det bara att gå in och kolla det sista på uppvärmningen. Strax före avspark dök Uffe Jansson och Lelle upp, men de var asociala som vanligt.
Matchen var enkelt vunnen efter mål av Pires, Adebayor och Hleb. Det var dock inte så bra tryck på Highbury, men det var heller inte för dåligt. Jag har aldrig varit så här lugn när jag har sett Arsenal live tidigare, och det om något vittnar om hur överlägset Arsenal var.
Efter matchen köpte vi en halsduk till Annie och sedan svängde vi in på Gunnars för en pint. Det var riktigt mycket folk där – på kyrkan – så vi blev inte långvariga utan tog oss till Victoria för att ta bussen tillbaks till Canterbury. Tyvärr så missade vi bussen med någon sekund sedan Fredrik inte vågat göra som Debs och jag och dödsföraktande kastat sig genom trafiken på en vältrafikerad gata. Det var bittert ett tag, men sedan blev det Burger King och då blev vi glada igen.
På bussen hem sov vi mest.
I Canterbury gick vi raka vägen till West Gate Inn, där ett gäng från klassen satt. Det var bara att beställa in. Det var mycket trevligt på puben, men efter ett tag ville folk dra till en klubb och bestämde att alla skulle med. Varken jag eller Fredrik var sugen på att dra dit, men vi blev övertalade, som synd var. Debbie, som hade varit sliten hela hemresan, var plötsligt hur pigg som helst och studsade där vi gick till ”stans bästa klubb”.
Klubben visade sig vara ett riktigt skitställe, och den enda humorn som hjälpte var galghumorn. Jag, Fred och Becks turades om att vara bittra, men vi var bittra på ett roligt sätt. Alla utläggningar om hur dålig klubben var avslutades med ett glatt ”…men annars är jag helnöjd!”. Dennis, St John, Sandra och Hanna verkade ha jätteroligt, och var allmänt jobbiga när de var så glada. De borde ha insett vilket skräpställe vi hade hamnat på.
På vägen hem tacklade Dennis omkull Becks så hon blev bitter bortom alla proportioner. Han fattade ingenting.
Vi följde alla tjejerna hem, vilket tog kanske 45 min, och var småjobbigt. Men det är lika bra att ställa upp, för det kan faktiskt hända otrevligheter även i Canterbury.
Till slut fick vi äntligen hoppa in i en taxi och åka hem. Det var inte helt oskönt att få krypa till sängs efter denna alldeles för långa, men sammantaget positiva dag. Att jag var förbannad efter den värdelösa klubben hade förstås ingenting med Arsenalsegern att göra.
Vi fick ingen taxi, så det var bara att knalla den dryga halvtimmen ner till busstationen. Det blev inte många ord sagda under den promenaden. Det var mest ”jag mår skit” och ”fy fan” och liknande invektiv.
Vi kom ihåg att köpa vatten, mötte upp Fred och satte oss för att sova i nästan två timmar, vilken var restiden. Det roligaste under resan var att chauffören dummade sig i högtalaren hela tiden, samt att han stannade bussen mitt på motorvägen för att säga till Dennis att han inte fick ha benen framför toan. Han erkände senare att det hade varit sjukt pinsamt, om han inte hade varit så sliten. Nu brydde han sig inte, och somnade bara om.
Vi hoppade av vid Victoria och tog tuben till Finsbury Park. Efter en avstickare för pinköp på The Arsenal World of Sport satte vi oss på ett hak på Blackstock Road för frukost. Jag och Fredrik hade sett fram emot en Full English, men den sunkiga tallrik med bacon, bönor, pommes och ägg var inte vad vi hade planerat. Jag fick i mig nästan halva, men då fick jag kämpa.
Sedan splittrades gruppen och jag tog mig bort till North Bank för att representera Arsenal Sweden på ett möte för supporterklubbarna. Det var ganska segt. Och det kom inte fram så mycket ny info. Det är dock en speciell känsla att komma så här nära klubben och verkligen befinna sig bland äkta supportrar, folk som vet vad som gäller.
Efter mötet fick jag de tio biljetter Arsenal Sweden har fått till Juve, som jag ska dela ut till medlemmarna före matchen. Det var en upplevelse att hålla biljetter som jag kanske skulle kunna få 50 000 kr för på svarta börsen i handen.
Efter mötet stack jag till Gunnars och träffade snabbt Dennis och Fredrik, för att i nästa ögonblick springa på Bård från norska supporterklubben som jag träffade nere i Österrike i somras. Hälsade också på en från Dover Gooners som också var därnere i somras.
Sedan snackade jag en stund med Statoil från Gävle, som har varit med på några träffar och medlemsresor, och en snubbe han hängde med. Fred och Deb ville gå in på arenan tidigt, men jag ville ladda upp ett tag till så jag stannade med Statoil. När solen började ligga på blev det varmt inne på rökiga Gunners så vi gick ut på gatan. Jag köpte en öl på Arsenal Wine och gjorde den klassiska Wall of Shame.
Sedan drog det ihop sig mot kickoff och jag drog mot North Bank, men innan jag gick in köpte jag en lila halsduk till minne av Highbury i ett stånd.
Sedan var det bara att gå in och kolla det sista på uppvärmningen. Strax före avspark dök Uffe Jansson och Lelle upp, men de var asociala som vanligt.
Matchen var enkelt vunnen efter mål av Pires, Adebayor och Hleb. Det var dock inte så bra tryck på Highbury, men det var heller inte för dåligt. Jag har aldrig varit så här lugn när jag har sett Arsenal live tidigare, och det om något vittnar om hur överlägset Arsenal var.
Efter matchen köpte vi en halsduk till Annie och sedan svängde vi in på Gunnars för en pint. Det var riktigt mycket folk där – på kyrkan – så vi blev inte långvariga utan tog oss till Victoria för att ta bussen tillbaks till Canterbury. Tyvärr så missade vi bussen med någon sekund sedan Fredrik inte vågat göra som Debs och jag och dödsföraktande kastat sig genom trafiken på en vältrafikerad gata. Det var bittert ett tag, men sedan blev det Burger King och då blev vi glada igen.
På bussen hem sov vi mest.
I Canterbury gick vi raka vägen till West Gate Inn, där ett gäng från klassen satt. Det var bara att beställa in. Det var mycket trevligt på puben, men efter ett tag ville folk dra till en klubb och bestämde att alla skulle med. Varken jag eller Fredrik var sugen på att dra dit, men vi blev övertalade, som synd var. Debbie, som hade varit sliten hela hemresan, var plötsligt hur pigg som helst och studsade där vi gick till ”stans bästa klubb”.
Klubben visade sig vara ett riktigt skitställe, och den enda humorn som hjälpte var galghumorn. Jag, Fred och Becks turades om att vara bittra, men vi var bittra på ett roligt sätt. Alla utläggningar om hur dålig klubben var avslutades med ett glatt ”…men annars är jag helnöjd!”. Dennis, St John, Sandra och Hanna verkade ha jätteroligt, och var allmänt jobbiga när de var så glada. De borde ha insett vilket skräpställe vi hade hamnat på.
På vägen hem tacklade Dennis omkull Becks så hon blev bitter bortom alla proportioner. Han fattade ingenting.
Vi följde alla tjejerna hem, vilket tog kanske 45 min, och var småjobbigt. Men det är lika bra att ställa upp, för det kan faktiskt hända otrevligheter även i Canterbury.
Till slut fick vi äntligen hoppa in i en taxi och åka hem. Det var inte helt oskönt att få krypa till sängs efter denna alldeles för långa, men sammantaget positiva dag. Att jag var förbannad efter den värdelösa klubben hade förstås ingenting med Arsenalsegern att göra.
fredag 17 mars 2006
Fredag 060317
Klev upp vid sjuhugget, trött som vanligt. Frukosten stod på bordet när vi kom ned och Annie önskade god morgon. Naturligtvis skulle jag göra bort mig, och hällde salt i flingorna i tron att det var socker. Fast det var kanske tur att hon såg mig för annars hade jag tvingats käka upp de salta flingorna – jag hade aldrig sagt till om att byta dem som jag nu fick. Dennis var i alla fall våldsamt road. Kul för honom, och jag såg fram emot att bli trackad för detta under några dagar.
Det bor en japan hos oss också och hon och hennes japanska polare visade vägen till skolan. Det tog kanske 30 minuter att gå dit, lite väl långt kanske. Fast man är ju van hemifrån så det är inget större problem.
I skolan var det en typisk inledningslektion, med namnlekar och hela apparaten. En lek gick ut på att säga sitt namn och ett adjektiv, och det var i denna Becks väckte stort jubel med orden ”I’m Rebecca, and I’m rough”, vilket betyder lösaktig på engelska. Ronnie fick hjärnsläpp och kom inte på något att säga, varför han drog till med Roadkill collecting. Märkligt.
Vi delades in i teachinggrupper och jag, Deb, Fred och St John bildade ett dreamteam. Fred styrde upp så att vi hamnade i den gruppen som är ledig på eftermiddagen före Juvematchen. Av någon anledning var detta ett problem för läraren Mark, som såg mycket störd ut. Han är säkert Sp*rssupporter…
Sedan blev det en lektion där vi skulle förbereda vår första egna lektion, men alla våra egna idéer dissade Mark och vi tvingades istället använda hans. Inte så inspirerande kanske.
Vi käkade lunch på skolrestaurangen som visade sig ha ganska bra mat. Av någon anledning fick dock Dennis och jag för oss att testa en klassisk engelsk skollunch; biffchips, macka och läsk. Hur onyttigt och äckligt som helst, och vi lärde oss att det kan vara värt att lägga till något pund och köpa god lunch istället.
Efter lunchen blev det en del praktisk information om Christ Church University och sedan avslutades dagen med en guidad tur i Canterbury. En liten puckelryggig dam visade oss alla intressanta trasiga stenbyggnader hon bara kunde hitta. Återigen var vädret rent ut sagt pissigt, med vind som gick rakt genom benen och en kyla som kunde ha varit hämtad från, ja, Sverige. Där fick man på nytt på nosen för att han hade hoppats på värme i England.
Guidningen blev på grund av vädret okoncentrerad från vår sida och till slut var man så less på det att man ville ta livet av sig.
Vi klarade oss från missöden nästan hela guidningen. Men till slut gick det inte längre. Dennis frågade något om vem guiden var lik och utan att direkt tänka svarade jag: ”Quasimodo”, varpå Debs fullkomligt bröt ihop av okontrollerbart skratt då han hade tänkt på precis samma sak. Jag var inte sen att haka på då Dennis spasmer kunde ha fått den mest deprimerade att börja asgarva. Skrattattacken varade i flera minuter innan man kunde torka tårarna och börja andas igen. Därefter var vi tvungna att sätta oss på ett kafé då båda två gjort en Brink och helt gått in i väggen. Det var ett (stort) gäng till där, men inga fick större kaffekoppar än Fredrik och jag. De var så enorma att det krävdes två öron för att man skulle kunna lyfta dem.
Sen blev det hemfärd för någon timmes laddning innan det återigen var dags för West Gate Inn och en hamburgertallrik. De sedvanliga fem pintsen gled väl ned, även om min mage vid det här laget på allvar började säga upp sig. Man det var bara att bita ihop.
Dennis började bjuda på shots helt plötsligt, men med tanke på att vi faktiskt skulle upp sjukt tidigt på lördagen visade jag karaktär och tackade nej. Det gjorde inte de andra, särskilt inte Debs själv.
Det bor en japan hos oss också och hon och hennes japanska polare visade vägen till skolan. Det tog kanske 30 minuter att gå dit, lite väl långt kanske. Fast man är ju van hemifrån så det är inget större problem.
I skolan var det en typisk inledningslektion, med namnlekar och hela apparaten. En lek gick ut på att säga sitt namn och ett adjektiv, och det var i denna Becks väckte stort jubel med orden ”I’m Rebecca, and I’m rough”, vilket betyder lösaktig på engelska. Ronnie fick hjärnsläpp och kom inte på något att säga, varför han drog till med Roadkill collecting. Märkligt.
Vi delades in i teachinggrupper och jag, Deb, Fred och St John bildade ett dreamteam. Fred styrde upp så att vi hamnade i den gruppen som är ledig på eftermiddagen före Juvematchen. Av någon anledning var detta ett problem för läraren Mark, som såg mycket störd ut. Han är säkert Sp*rssupporter…
Sedan blev det en lektion där vi skulle förbereda vår första egna lektion, men alla våra egna idéer dissade Mark och vi tvingades istället använda hans. Inte så inspirerande kanske.
Vi käkade lunch på skolrestaurangen som visade sig ha ganska bra mat. Av någon anledning fick dock Dennis och jag för oss att testa en klassisk engelsk skollunch; biffchips, macka och läsk. Hur onyttigt och äckligt som helst, och vi lärde oss att det kan vara värt att lägga till något pund och köpa god lunch istället.
Efter lunchen blev det en del praktisk information om Christ Church University och sedan avslutades dagen med en guidad tur i Canterbury. En liten puckelryggig dam visade oss alla intressanta trasiga stenbyggnader hon bara kunde hitta. Återigen var vädret rent ut sagt pissigt, med vind som gick rakt genom benen och en kyla som kunde ha varit hämtad från, ja, Sverige. Där fick man på nytt på nosen för att han hade hoppats på värme i England.
Guidningen blev på grund av vädret okoncentrerad från vår sida och till slut var man så less på det att man ville ta livet av sig.
Vi klarade oss från missöden nästan hela guidningen. Men till slut gick det inte längre. Dennis frågade något om vem guiden var lik och utan att direkt tänka svarade jag: ”Quasimodo”, varpå Debs fullkomligt bröt ihop av okontrollerbart skratt då han hade tänkt på precis samma sak. Jag var inte sen att haka på då Dennis spasmer kunde ha fått den mest deprimerade att börja asgarva. Skrattattacken varade i flera minuter innan man kunde torka tårarna och börja andas igen. Därefter var vi tvungna att sätta oss på ett kafé då båda två gjort en Brink och helt gått in i väggen. Det var ett (stort) gäng till där, men inga fick större kaffekoppar än Fredrik och jag. De var så enorma att det krävdes två öron för att man skulle kunna lyfta dem.
Sen blev det hemfärd för någon timmes laddning innan det återigen var dags för West Gate Inn och en hamburgertallrik. De sedvanliga fem pintsen gled väl ned, även om min mage vid det här laget på allvar började säga upp sig. Man det var bara att bita ihop.
Dennis började bjuda på shots helt plötsligt, men med tanke på att vi faktiskt skulle upp sjukt tidigt på lördagen visade jag karaktär och tackade nej. Det gjorde inte de andra, särskilt inte Debs själv.
torsdag 16 mars 2006
Torsdag 060316
Den här morgonen hade jag lätt nått pallen i tävlingen Bakfullast i Islington. Jag höll på att dö i duschen, när jag skippade frukosten, när jag packade väskan, när jag bar ut den till bussen, när jag klev på bussen och när folk frågade mig hur jag mådde.
Sen blev det lite bättre och kände mig bara svårt sjuk.
Vi åkte buss genom större delen av London. Och medan man satt och kvicknade till drog Fred, Deb, St John, Åsa och jag sjukt dåliga vitsar. Kul så.
Vi klev av bussen i isblåsten i Westminster. Sedan gick vi omkring bland Houses of Parliament, Big Ben och Buckingham Palace tillsammans med guiden Ivan. Jag skämtar inte när jag erkänner att det enda jag kommer ihåg från guidningen är att engelsmännen hade fönstren som adresser förr i tiden samt att det var stadsbesök från Brasilien. Det var våldsamt kallt och därmed blev guidningen snabbt ointressant framför alternativ som Burger King och Virgin Megastore.
Därför var det inte konstigt att Dennis, som han senare själv uttryckte det, var nära att slita huvudet av Ahang när hon för tredje gången frågade efter vägen tillbaka till bussen precis när vi var på väg att få gå.
”Fråga efter Big Ben!” röt 24-åringen.
Hade det inte varit så kallt hade jag brutit ihop av skratt.
Vi tog oss snabbt till Burger King på Picadilly Circus för att sedan beta av Virgin. Jag var sugen att köpa en hel del grejer, men valde att hålla i pengarna.
Efter ytterligare promenad i kylan beslöt vi att svänga in på en pub för en Guinness. Det var skönt att jaga bort den sista baksmällan.
Innan bussen gick kom vi ihåg att ta kort i en fotoautomat till skollegget. Dennis såg ut som en brottsling, jag hade kepsfrisyr och gula tänder men Fredrik var helnöjd. St John såg full ut med röd näsa på sitt, Gardelin liknade Hitler och Åsa bjöd på resans mest förvånade min. Tesen om att passfoton och liknande aldrig blir bra står sig därmed. Bortsett Fredriks fall, uppenbarligen…
Sedan var det bussresa på två-tre timmar till Canterbury. Jag sov större delen av tiden, vilket behövdes.
I Canterbury blev vi ivägskickade i taxis till våra respektive hem. Jag och Dennis, med Becks och Taso som grannar, hamnade förhållandevis långt från city. Synd att behöva gå så långt.
Vi träffade så Mrs Annie Wrench, som visade sig vara sympatiskt och med den härliga brittiska humorn ständigt på lur.
Efter att ha blivit introducerade för Annies granne Geraldine följde damerna oss och tjejerna en bit ner mot stan, och sedan letade vi upp närmaste pub. The West Gate Inn, som visade sig ha Curry Night. Där anslöt St John och Fred the Head. Det blev tre-fyra pints och en tallrik utsökt currykyckling.
Dennis drog timinghumorn till sin spets när han frågade St John varför hon aldrig har uppsatt hår, för att när hon drog bak sina blonda lockar utbrista ”Jaha, därför!”.
Svårt att överträffa.
Det blev taxi hem, och den taxiresan kommer att bli legendarisk. Ali, som chauffören hette började sin show direkt genom att skrikande fråga var vi skulle, och det var bara att inleda en skrattattack som varade ungefär hela resan. När Dennis vid ett tillfälle hörde fel frågade om han hade sagt ”Motherfucker” och Ali upprepat detta visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Vilken upplevelse det var!
Vi tog oss till sängs utan några missöden, redo att möta Canterbury.
Sen blev det lite bättre och kände mig bara svårt sjuk.
Vi åkte buss genom större delen av London. Och medan man satt och kvicknade till drog Fred, Deb, St John, Åsa och jag sjukt dåliga vitsar. Kul så.
Vi klev av bussen i isblåsten i Westminster. Sedan gick vi omkring bland Houses of Parliament, Big Ben och Buckingham Palace tillsammans med guiden Ivan. Jag skämtar inte när jag erkänner att det enda jag kommer ihåg från guidningen är att engelsmännen hade fönstren som adresser förr i tiden samt att det var stadsbesök från Brasilien. Det var våldsamt kallt och därmed blev guidningen snabbt ointressant framför alternativ som Burger King och Virgin Megastore.
Därför var det inte konstigt att Dennis, som han senare själv uttryckte det, var nära att slita huvudet av Ahang när hon för tredje gången frågade efter vägen tillbaka till bussen precis när vi var på väg att få gå.
”Fråga efter Big Ben!” röt 24-åringen.
Hade det inte varit så kallt hade jag brutit ihop av skratt.
Vi tog oss snabbt till Burger King på Picadilly Circus för att sedan beta av Virgin. Jag var sugen att köpa en hel del grejer, men valde att hålla i pengarna.
Efter ytterligare promenad i kylan beslöt vi att svänga in på en pub för en Guinness. Det var skönt att jaga bort den sista baksmällan.
Innan bussen gick kom vi ihåg att ta kort i en fotoautomat till skollegget. Dennis såg ut som en brottsling, jag hade kepsfrisyr och gula tänder men Fredrik var helnöjd. St John såg full ut med röd näsa på sitt, Gardelin liknade Hitler och Åsa bjöd på resans mest förvånade min. Tesen om att passfoton och liknande aldrig blir bra står sig därmed. Bortsett Fredriks fall, uppenbarligen…
Sedan var det bussresa på två-tre timmar till Canterbury. Jag sov större delen av tiden, vilket behövdes.
I Canterbury blev vi ivägskickade i taxis till våra respektive hem. Jag och Dennis, med Becks och Taso som grannar, hamnade förhållandevis långt från city. Synd att behöva gå så långt.
Vi träffade så Mrs Annie Wrench, som visade sig vara sympatiskt och med den härliga brittiska humorn ständigt på lur.
Efter att ha blivit introducerade för Annies granne Geraldine följde damerna oss och tjejerna en bit ner mot stan, och sedan letade vi upp närmaste pub. The West Gate Inn, som visade sig ha Curry Night. Där anslöt St John och Fred the Head. Det blev tre-fyra pints och en tallrik utsökt currykyckling.
Dennis drog timinghumorn till sin spets när han frågade St John varför hon aldrig har uppsatt hår, för att när hon drog bak sina blonda lockar utbrista ”Jaha, därför!”.
Svårt att överträffa.
Det blev taxi hem, och den taxiresan kommer att bli legendarisk. Ali, som chauffören hette började sin show direkt genom att skrikande fråga var vi skulle, och det var bara att inleda en skrattattack som varade ungefär hela resan. När Dennis vid ett tillfälle hörde fel frågade om han hade sagt ”Motherfucker” och Ali upprepat detta visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Vilken upplevelse det var!
Vi tog oss till sängs utan några missöden, redo att möta Canterbury.
onsdag 15 mars 2006
Onsdag 060315
”Vad trött jag blir! Vad är det som händer?” var den första tanken när klockan ringde på onsdagsmorgonen. Tvingade in mig i duschen och zombieade ut till frukosten. Vår nya guide Kevin, som tagit över efter Mark, hittade ingenstans och såg ut som ett vilset frågetecken mest hela tiden.
Efter ett par byten på tuben kom vi dock iväg ut mot East Ham där det blev buss och promenad till en av Englands största primary-skolor, Langdon School. Vi blev mottagna av en rektorsliknande typ som bjöd på det äckligaste svarta vatten jag någonsin druckit och sedan blev vi ivägskickade till avdelningen för ”speciella” barn. Det hela slutade med att vi fick stå i en gympasal i en timme och titta på när utvecklingsstörda barn hade idrott. Intressant.
Det roligaste var dock som vanligt Dennis. Han hade samma min hela timmen, och det var en obetalbar min. Han gick omkring med ett uttryck som vittnade om likgiltighet, trötthet, undertryck ilska och som bara skrek ut ”VAD I HELVETE GÖR JAG HÄR. VAD ÄR DET SOM HÄNDER!?”.
En solklar höjdare under Londonveckan, tveklöst.
Vi fick sitta och vänta i ett lärarrum under kanske två timmar av dagen och det kändes som att man inte ville ha oss på skolan. Vi bjöds dock på lunch, vilket uppskattades till viss del. Juicen som serverades till var dock bland det vidrigaste jag har druckit. Vad är det med det här landet och dryck som inte är öl?
På eftermiddagen satt vi med under ett seminarium för engelska lärarstudenter, och det berättade om det engelska systemet och vi talade om vårat. Sedan blev det en urspårad diskussion där några av tjejerna fick Sverige att framstå som det värsta problemlandet i historien, innan Åsa klev in och nyanserade till bilden.
Avslutningsvis fick vi lyssna på en timmes snack om hur de sociala myndigheterna jobbar i England. Mindre relevant. Satt och småsnackade med en kille som hade årets mest skämtvänliga namn: Asif. Han ville gå ut med oss, men hörde aldrig av sig.
På väg hem ringde jag Mats Willner och fick det bekräftat att jag har en biljett till Arsenal-Juventus. Det kändes strålande i det sällsynta solskenet i East Ham. Fixade en plåt till Fredrik också. Han blev nöjd, minst sagt.
Jag och Fred tog oss till hem till Arsenal och svängde in på Gunners Bar, där jag hade planerat att intervjua ägaren till Kanonmagasinet. Han sågs dock inte till i början så vi satte oss och tog en pint. Efter en kvart dök Rob upp och jag gled över och frågade om jag fick intervjua honom, och det var inga problem. Vinklade intervjun på att Arsenal ska flytta, men han trodde inte att det skulle påverka Gunners. Det blev en bra intervju och nöjda kunde vi ta oss hem via ett internetcafe på Blackstock Road.
På kvällen var det festligheter inplanerade, och även om festen inleddes trevande spårade den snart ur. Det var dans uppe i tjejernas rum och det blev allsång. Dennis var bra i gasen; stal vin, spelade in elaka filmer, pratade strunt med St Johns mamma, ramlade och var allmänt glad. Inte ofta man ser den sidan av den gode Debbie Holter.
Några av festdeltagarna ville gå på nattklubb, men vi var ett gäng på mig, Fred, Debbie, St John, Becks, Taso, Jonas, Gardelin, Emil, Ronnie och några till som fortsatte kvällen i frukostmatsalen, dit vi tydligen blivit hänvisade för att inte störa andra gäster.
Jag svarade för några fina nummer, med bland annat poserande på bardisken och dans till Britney Spears. Tyvärr blev allting grundligt dokumenterat, så det där lär väl komma tillbaka och jaga mig framtiden. Orutinerat.
Det blev efterfest på rummet där de flesta hittade in. Jag hade inte lagt märkte till Nina tidigare, men nu insåg jag vad de andra menade om att hon skulle vara sjukt jobbig. Det hela slutade med att Debs körde ut henne med ett ”kan ni försvinna från mitt rum?”. Well done, son!
Framåt småtimmarna tittade även Mode-Frida, tjejen som är känd för sina fantastiskt osmakliga klädkreationer, och Helena, Miss Seriös 2006, in på rummet och berättade om sin efterfest.
Att Fredrik täljde upp sin adapter under kvällen med en sax så att den skulle passa min dator bör också nämnas. Det såg ut som snö i rummet.
Att Dennis och Fredrik lyfte Sandras säng – innehållande en sovande Sandra – till en ny plats i deras rum är också en annan historia.
Det var inte svårt att somna den här kvällen, i och med att klockan var närmare morgon än kväll.
Efter ett par byten på tuben kom vi dock iväg ut mot East Ham där det blev buss och promenad till en av Englands största primary-skolor, Langdon School. Vi blev mottagna av en rektorsliknande typ som bjöd på det äckligaste svarta vatten jag någonsin druckit och sedan blev vi ivägskickade till avdelningen för ”speciella” barn. Det hela slutade med att vi fick stå i en gympasal i en timme och titta på när utvecklingsstörda barn hade idrott. Intressant.
Det roligaste var dock som vanligt Dennis. Han hade samma min hela timmen, och det var en obetalbar min. Han gick omkring med ett uttryck som vittnade om likgiltighet, trötthet, undertryck ilska och som bara skrek ut ”VAD I HELVETE GÖR JAG HÄR. VAD ÄR DET SOM HÄNDER!?”.
En solklar höjdare under Londonveckan, tveklöst.
Vi fick sitta och vänta i ett lärarrum under kanske två timmar av dagen och det kändes som att man inte ville ha oss på skolan. Vi bjöds dock på lunch, vilket uppskattades till viss del. Juicen som serverades till var dock bland det vidrigaste jag har druckit. Vad är det med det här landet och dryck som inte är öl?
På eftermiddagen satt vi med under ett seminarium för engelska lärarstudenter, och det berättade om det engelska systemet och vi talade om vårat. Sedan blev det en urspårad diskussion där några av tjejerna fick Sverige att framstå som det värsta problemlandet i historien, innan Åsa klev in och nyanserade till bilden.
Avslutningsvis fick vi lyssna på en timmes snack om hur de sociala myndigheterna jobbar i England. Mindre relevant. Satt och småsnackade med en kille som hade årets mest skämtvänliga namn: Asif. Han ville gå ut med oss, men hörde aldrig av sig.
På väg hem ringde jag Mats Willner och fick det bekräftat att jag har en biljett till Arsenal-Juventus. Det kändes strålande i det sällsynta solskenet i East Ham. Fixade en plåt till Fredrik också. Han blev nöjd, minst sagt.
Jag och Fred tog oss till hem till Arsenal och svängde in på Gunners Bar, där jag hade planerat att intervjua ägaren till Kanonmagasinet. Han sågs dock inte till i början så vi satte oss och tog en pint. Efter en kvart dök Rob upp och jag gled över och frågade om jag fick intervjua honom, och det var inga problem. Vinklade intervjun på att Arsenal ska flytta, men han trodde inte att det skulle påverka Gunners. Det blev en bra intervju och nöjda kunde vi ta oss hem via ett internetcafe på Blackstock Road.
På kvällen var det festligheter inplanerade, och även om festen inleddes trevande spårade den snart ur. Det var dans uppe i tjejernas rum och det blev allsång. Dennis var bra i gasen; stal vin, spelade in elaka filmer, pratade strunt med St Johns mamma, ramlade och var allmänt glad. Inte ofta man ser den sidan av den gode Debbie Holter.
Några av festdeltagarna ville gå på nattklubb, men vi var ett gäng på mig, Fred, Debbie, St John, Becks, Taso, Jonas, Gardelin, Emil, Ronnie och några till som fortsatte kvällen i frukostmatsalen, dit vi tydligen blivit hänvisade för att inte störa andra gäster.
Jag svarade för några fina nummer, med bland annat poserande på bardisken och dans till Britney Spears. Tyvärr blev allting grundligt dokumenterat, så det där lär väl komma tillbaka och jaga mig framtiden. Orutinerat.
Det blev efterfest på rummet där de flesta hittade in. Jag hade inte lagt märkte till Nina tidigare, men nu insåg jag vad de andra menade om att hon skulle vara sjukt jobbig. Det hela slutade med att Debs körde ut henne med ett ”kan ni försvinna från mitt rum?”. Well done, son!
Framåt småtimmarna tittade även Mode-Frida, tjejen som är känd för sina fantastiskt osmakliga klädkreationer, och Helena, Miss Seriös 2006, in på rummet och berättade om sin efterfest.
Att Fredrik täljde upp sin adapter under kvällen med en sax så att den skulle passa min dator bör också nämnas. Det såg ut som snö i rummet.
Att Dennis och Fredrik lyfte Sandras säng – innehållande en sovande Sandra – till en ny plats i deras rum är också en annan historia.
Det var inte svårt att somna den här kvällen, i och med att klockan var närmare morgon än kväll.
tisdag 14 mars 2006
Tisdag 060314
Sedvanlig tidig väckning, kall dusch och frukost. Därefter ställdes siktet in på The Globe, Shakespeares teaterbyggnad som har blivit återuppbyggd, som ligger precis vid Themsen.
Vädret var kyligt och den naiva tanken om varmt väder i England under de sista veckorna i Sverige visade sig förbli en dröm.
The Globe var intressant och det var en kunnig och engagerad guide som visade oss runt. Museet var inte riktigt lika intressant, så det gick man snart igenom.
Jag, Fred och Debbie, trötta på att alltid gå i grupp, letade snabbt upp en pub några kvarter från Shekspearegloben för en pint lager och en hamburgertallrik. Helt okej käk, och sedan satt vi kvar i en timme och snackade om resesällskapets egenheter och andra aktuella ämnen. Trots att vi hamnade i ett uppvärmt tält på en bakgård var det trevligt och det var inte långt borta att ytterligare en pint kom in.
Så blev dock inte fallet och vi styrde kosan mot Tate Modern. Modern konst är något som intresserar mig, men i det här sällskapet var det svårt att ta in någonting. Jag gillade i vilket fall som helst den stora installationen i entréhallen där tusentals plastlådor, som representerade minnen, stod uppstaplade.
Letade också upp Rotkhorummet, pappas favorit, och jag förstår vad han menar med att det är rogivande därinne. Det kändes skönt att bara sitta därinne några minuter och slippa hetsen utanför. De mörkt röda tavlorna spred lugn på något sätt.
Vi blev dock inte långvariga på Tate efter en hel del klagomål från Dennis, som inte fann museet intressant över huvud taget.
Det blev istället en lång runda på stan, med besök på Lillywhites för skoinköp för Debs och Fred samt en tur på Oxford Street. Vi svängde in på affärer när vi kände för det, och letade till slut upp Carnaby Street och Soccer Scene. Det fanns en hel del prylar jag hade kunnat tänka mig att köpa där, men ekonomin är inte den bästa just nu så det fick vara.
Trötta efter en dryg mils promenerande blev det tuben till Arsenal, där vi lurade med oss Dennis till Ashburton – men han var måttligt intresserad.
Vi köpte några öl, och jag tog en äckelflottig fish and chips medan de andra gick på KFC och tog oss hem till rum G9 för lite poker. Jag gjorde en inspelning med Fredrik på mobilen där han fick redovisa sin fina hejarramsa. Stor humor.
Ett annat stående samtalsämne var Dennis avsmak för homosexuella män. Jag och Fred försökte utifrån många olika infallsvinklar ta redo på om Dennis skulle ha sex med en kille för 10 miljoner kronor. Inte ens om det var en kille som hade gjort ett könsbyte hade Debs gått med på dealen, och inget av de scenarion som vi lade upp fick honom på andra tankar. Han har stark karaktär, den grabben.
Efter någon öl blev det en sväng upp till tjejernas rum på tusende våningen där det blev fler öl och några härliga dissningar av St John, som under dagen erbjudits jobb på någon mer tvivelaktig firma. Det blev också dissningar om hennes portfolio, som ännu inte är klar. Men hon garvade bara som vanligt, dock mer uppgivet än vanligt. Hon har väl insett att det inte är någon idé att kämpa emot.
Vi härjade också på Hanna och Sandra som inte är sena att försöka slänga käft, men tyvärr är vi i rum G9 överlägsna på denna aktivitet. Dennis blir bara mer och mer ironisk för varje dag, och nu har han nått stadiet där han inte kan säga någonting utan att folk tror att han dummar sig. Oftast är det emellertid det han gör…
När ölen tog slut var vi fortfarande törstiga, så Fredrik och jag sprang ut i kylan och fixade mer på en lokal pakistanier. När vi inte fick vara kvar hos tjejerna retades vi lite genom att lämna kvar några tomma ölburkar, men då blev några av dem arga på riktigt så det gick inte för sig. Vi garvade bara.
Sedan avslutades kvällen med poker i vårt rum tillsammans med St John. Dennis var sämst och förlorade hela tiden. Jag gick med varje gång han gick all-in, och vann samtliga gånger. Han var knäckt.
När våra gaser hade skrämt bort Jossan var det bara att vika ned sig och hoppas på att man inte skulle vara alltför trött nästa morgon.
Vädret var kyligt och den naiva tanken om varmt väder i England under de sista veckorna i Sverige visade sig förbli en dröm.
The Globe var intressant och det var en kunnig och engagerad guide som visade oss runt. Museet var inte riktigt lika intressant, så det gick man snart igenom.
Jag, Fred och Debbie, trötta på att alltid gå i grupp, letade snabbt upp en pub några kvarter från Shekspearegloben för en pint lager och en hamburgertallrik. Helt okej käk, och sedan satt vi kvar i en timme och snackade om resesällskapets egenheter och andra aktuella ämnen. Trots att vi hamnade i ett uppvärmt tält på en bakgård var det trevligt och det var inte långt borta att ytterligare en pint kom in.
Så blev dock inte fallet och vi styrde kosan mot Tate Modern. Modern konst är något som intresserar mig, men i det här sällskapet var det svårt att ta in någonting. Jag gillade i vilket fall som helst den stora installationen i entréhallen där tusentals plastlådor, som representerade minnen, stod uppstaplade.
Letade också upp Rotkhorummet, pappas favorit, och jag förstår vad han menar med att det är rogivande därinne. Det kändes skönt att bara sitta därinne några minuter och slippa hetsen utanför. De mörkt röda tavlorna spred lugn på något sätt.
Vi blev dock inte långvariga på Tate efter en hel del klagomål från Dennis, som inte fann museet intressant över huvud taget.
Det blev istället en lång runda på stan, med besök på Lillywhites för skoinköp för Debs och Fred samt en tur på Oxford Street. Vi svängde in på affärer när vi kände för det, och letade till slut upp Carnaby Street och Soccer Scene. Det fanns en hel del prylar jag hade kunnat tänka mig att köpa där, men ekonomin är inte den bästa just nu så det fick vara.
Trötta efter en dryg mils promenerande blev det tuben till Arsenal, där vi lurade med oss Dennis till Ashburton – men han var måttligt intresserad.
Vi köpte några öl, och jag tog en äckelflottig fish and chips medan de andra gick på KFC och tog oss hem till rum G9 för lite poker. Jag gjorde en inspelning med Fredrik på mobilen där han fick redovisa sin fina hejarramsa. Stor humor.
Ett annat stående samtalsämne var Dennis avsmak för homosexuella män. Jag och Fred försökte utifrån många olika infallsvinklar ta redo på om Dennis skulle ha sex med en kille för 10 miljoner kronor. Inte ens om det var en kille som hade gjort ett könsbyte hade Debs gått med på dealen, och inget av de scenarion som vi lade upp fick honom på andra tankar. Han har stark karaktär, den grabben.
Efter någon öl blev det en sväng upp till tjejernas rum på tusende våningen där det blev fler öl och några härliga dissningar av St John, som under dagen erbjudits jobb på någon mer tvivelaktig firma. Det blev också dissningar om hennes portfolio, som ännu inte är klar. Men hon garvade bara som vanligt, dock mer uppgivet än vanligt. Hon har väl insett att det inte är någon idé att kämpa emot.
Vi härjade också på Hanna och Sandra som inte är sena att försöka slänga käft, men tyvärr är vi i rum G9 överlägsna på denna aktivitet. Dennis blir bara mer och mer ironisk för varje dag, och nu har han nått stadiet där han inte kan säga någonting utan att folk tror att han dummar sig. Oftast är det emellertid det han gör…
När ölen tog slut var vi fortfarande törstiga, så Fredrik och jag sprang ut i kylan och fixade mer på en lokal pakistanier. När vi inte fick vara kvar hos tjejerna retades vi lite genom att lämna kvar några tomma ölburkar, men då blev några av dem arga på riktigt så det gick inte för sig. Vi garvade bara.
Sedan avslutades kvällen med poker i vårt rum tillsammans med St John. Dennis var sämst och förlorade hela tiden. Jag gick med varje gång han gick all-in, och vann samtliga gånger. Han var knäckt.
När våra gaser hade skrämt bort Jossan var det bara att vika ned sig och hoppas på att man inte skulle vara alltför trött nästa morgon.
måndag 13 mars 2006
Måndag 060313
Vaknade och upptäckte att jag hade somnat med kläderna på, och de stank dessutom rök. Vidrigt.
Fick av mig dem och kunde sova några timmar till innan det var dags för frukost. Den var ganska spartansk, men bättre än väntat med scrambled eggs och bönor för den som ville.
Fick några kommentarer om att jag såg sliten ut, men jag kände mig hyfsad pigg ändå. Den iskalla duschen fick antagligen igång mig.
Ironin var nu skyhög och vi satt mest och garvade hela frukosten åt att Josefin ännu inte har lämnat in sin portfolio, som skulle ha varit inne för flera veckor sedan. Hon garvade också, men berättade senare att hon fick ångest. Skyll dig själv, kunde man ha sagt där om man ville vara elak – och det ville man ju.
Dagens första anhalt var Charles Dickens hus. Det var ett hus med montrar fyllda med saker som Dickens använde. Helt ointressant, tyvärr. Det var en timme man kunde ha slösat på något helt annat. Vi gick i alla fall omkring och var ironiska, vilket man kunde skratta åt trots allt.
Därefter blev vi vallade i grupp till några olika platser; någon lekpark och Russell Square. Jag började redan här känna mig som en idiot där i gruppen, då jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli gruppguidad sådär. Men känner sig så fånig.
Nästa anhalt var British Museum, men innan det besöket tog sin början blev det lunch. Av någon anledning fick vi för oss att det var rimligt att äta en liten torr pizza och dricka läsk till det för £10. Vi insåg ganska snart att den prisnivån knappast håller i längden.
En kaffe senare gick vi in i den imponerande entréhallen till det berömda museet, där marmorgolvet kantades av gamla byggnader som bar upp det buktande glastaket. Vi kollade in i den gamla läsesalen, där personligheter som Lenin och Virginia Wolf har studerat, vars mäktiga valv är över fyrtio meter högt.
Efter det gick vi via Egyptenavdelningen förbi Grekland, till mumierna och slutligen en kort avstickare till Anglosaxerna. Jag förstod inte riktigt varför vi som englsklärarstuderande skulle kolla på antiken, och de flesta av oss tyckte guiden var alldeles för torr. Vi var också rejält trötta i benen då den gamla museisjukan gjorde sig påmind.
Efter museet var det fri lek och vi var väl ett gäng på tio personer som sakta tog oss in mot Leicester Square och half price tickets booth. Det hade, efter Dennis initiativ, blivit läge för musikalbiljetter. Efter många, många, oh my god så många om och men beslutade vi oss för Les Miserables. Sedan tröttnade jag och Fredrik på att ständigt vänta på de andra så vi satte oss på en pub, med varsin Guinness i näven. Det var stärkande efter en lång dag.
Därefter tog han och jag en runda på stan och passade på att beta av Picadilly Circus och Regent Street. Vi hoppade in på Lillywhites på Picadilly, där det var stor skorea och jag fyndade till mig ett par vita Umbrosneakers för £10.49. Kanske det bästa köpet jag har gjort det här året.
Därefter letade vi efter Soccer Scene på Carnaby Street, men kom fel och orkade inte gå tillbaka. Vi hamnade istället mitt bland Sohos sexbutiker, vilket inte känns som Londons mest attraktiva del.
Vi letade till slut upp en pub för en lager innan det var dags för kick-off på musikalen. Den var bra, men jag tyckte våra platser på den övre balkongen var i sämsta laget. Musiken var riktigt bra och jag blev sugen på att köpa soundtracket, eller vad det nu kallas. Dennis var mycket upplivad när vi lämnade salongen, men blev knäckt då det första han såg när vi kom ut var två stora skinheads som satt och hånglade på en pub. Han svor över ”alla dessa bögar” länge, vilket var uppskattat av gruppen.
Därefter blev det tuben hem. Jag och Fred hoppade av vid Arsenal och kollade in Ashburton Grove, vilken i princip är färdig nu och är en fantastisk byggnad. Det kommer att bli grymt därinne när det är match nästa säsong.
En kycklingburgare vid Seven Sisters och sedan var det bara att avsluta kvällen med lite skönt oseriöst tugg om allt och inget.
Fick av mig dem och kunde sova några timmar till innan det var dags för frukost. Den var ganska spartansk, men bättre än väntat med scrambled eggs och bönor för den som ville.
Fick några kommentarer om att jag såg sliten ut, men jag kände mig hyfsad pigg ändå. Den iskalla duschen fick antagligen igång mig.
Ironin var nu skyhög och vi satt mest och garvade hela frukosten åt att Josefin ännu inte har lämnat in sin portfolio, som skulle ha varit inne för flera veckor sedan. Hon garvade också, men berättade senare att hon fick ångest. Skyll dig själv, kunde man ha sagt där om man ville vara elak – och det ville man ju.
Dagens första anhalt var Charles Dickens hus. Det var ett hus med montrar fyllda med saker som Dickens använde. Helt ointressant, tyvärr. Det var en timme man kunde ha slösat på något helt annat. Vi gick i alla fall omkring och var ironiska, vilket man kunde skratta åt trots allt.
Därefter blev vi vallade i grupp till några olika platser; någon lekpark och Russell Square. Jag började redan här känna mig som en idiot där i gruppen, då jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli gruppguidad sådär. Men känner sig så fånig.
Nästa anhalt var British Museum, men innan det besöket tog sin början blev det lunch. Av någon anledning fick vi för oss att det var rimligt att äta en liten torr pizza och dricka läsk till det för £10. Vi insåg ganska snart att den prisnivån knappast håller i längden.
En kaffe senare gick vi in i den imponerande entréhallen till det berömda museet, där marmorgolvet kantades av gamla byggnader som bar upp det buktande glastaket. Vi kollade in i den gamla läsesalen, där personligheter som Lenin och Virginia Wolf har studerat, vars mäktiga valv är över fyrtio meter högt.
Efter det gick vi via Egyptenavdelningen förbi Grekland, till mumierna och slutligen en kort avstickare till Anglosaxerna. Jag förstod inte riktigt varför vi som englsklärarstuderande skulle kolla på antiken, och de flesta av oss tyckte guiden var alldeles för torr. Vi var också rejält trötta i benen då den gamla museisjukan gjorde sig påmind.
Efter museet var det fri lek och vi var väl ett gäng på tio personer som sakta tog oss in mot Leicester Square och half price tickets booth. Det hade, efter Dennis initiativ, blivit läge för musikalbiljetter. Efter många, många, oh my god så många om och men beslutade vi oss för Les Miserables. Sedan tröttnade jag och Fredrik på att ständigt vänta på de andra så vi satte oss på en pub, med varsin Guinness i näven. Det var stärkande efter en lång dag.
Därefter tog han och jag en runda på stan och passade på att beta av Picadilly Circus och Regent Street. Vi hoppade in på Lillywhites på Picadilly, där det var stor skorea och jag fyndade till mig ett par vita Umbrosneakers för £10.49. Kanske det bästa köpet jag har gjort det här året.
Därefter letade vi efter Soccer Scene på Carnaby Street, men kom fel och orkade inte gå tillbaka. Vi hamnade istället mitt bland Sohos sexbutiker, vilket inte känns som Londons mest attraktiva del.
Vi letade till slut upp en pub för en lager innan det var dags för kick-off på musikalen. Den var bra, men jag tyckte våra platser på den övre balkongen var i sämsta laget. Musiken var riktigt bra och jag blev sugen på att köpa soundtracket, eller vad det nu kallas. Dennis var mycket upplivad när vi lämnade salongen, men blev knäckt då det första han såg när vi kom ut var två stora skinheads som satt och hånglade på en pub. Han svor över ”alla dessa bögar” länge, vilket var uppskattat av gruppen.
Därefter blev det tuben hem. Jag och Fred hoppade av vid Arsenal och kollade in Ashburton Grove, vilken i princip är färdig nu och är en fantastisk byggnad. Det kommer att bli grymt därinne när det är match nästa säsong.
En kycklingburgare vid Seven Sisters och sedan var det bara att avsluta kvällen med lite skönt oseriöst tugg om allt och inget.
söndag 12 mars 2006
Söndag 060312
Vaknade klockan 8.00 och var sjukt trött. Jag hade undvikigt att packa så länge som möjligt kvällen före vilket hade fört med sig ett visst uppesittarbeteende. Satt dessutom framför nätet i några timmar för länge, så till slut hade jag väl gått och lagt mig klockan tre.
Dennis och hans farsa plockade upp mig vid halv tio och vi rullade ut till Arlanda i snögloppen på E4:an. Det var avslappnad stämning i bilen även om Dennis tyckte det var jobbigt att lämna Anna. Hur som helst, jag tyckte att det var riktigt skönt att äntligen komma i väg.
Väl på Arlanda slöt vi upp med klassen. Hela ligan var där: St John, Becks, Fred, Taso, Gardelin och alla andra. Dennis fick naturligtvis problem när han skulle checka in medan jag klarade mig prickfritt.
En kaffe för 23 spänn, och sedan var det dags för boarding på BA:s skönt moderna flygplan. Det blev en hel del sköna kommentarer i väntan på planet, och tugget med ironiska dissningar åt både höger och vänster kom snart igång. Hur kul som helst.
Planet tog sig till öarna utan problem och till slut landade vi på Heathrow för finesser med bagageutlämning och liknande.
Efter lite obligatoriskt strul hittade till slut vår guide Mark bussen och vi började rulla in mot Islington i norra London där vi skulle tillbringa resans första fem dagar. Hotellet låg, skulle det visa sig, vid Finsbury Park, endast tjugo minuters gångväg från Highbury. Man kan ju bo på sämre ställen…
Vi kom fram till hotellet klockan 15.30, och min fåfänga förhoppning om att hinna till THOF och matchen mot Liverpool började kännas omöjlig. Gjorde dock ett försök att ringa Erikssons polare James som kanske visste någon med en spare ticket, men han hade inte mobilen på. Jag, Dennis, Fredrik och Josefin gick bort mot arenan för att se om det fanns några svarta börsen-hajar där, men det billigaste erbjudande vi fick var på £120 och det kunde jag inte betala. En kille erbjöd sig att fixa in mig för £35, då han kände en snubbe i biljettkassan, men det verkade väldigt osäkert så jag hoppade över det.
Det var frustrerande att stå utanför arenan och höra trycket därinne, så vi tog oss bort till Gunners Bar och kollade på tv istället. Kändes märkligt att vara på plats i London och se Arsenal på tv.
Hursomhelst, Arsenal vann med 2-1 sedan Henry utnyttjat Gerrards dåliga hemåtpassning och rundat keepern. Vid 2-1-målet fullkomligt exploderade Gunners Bar i tio sekunder, och det är just dessa tillfällen som är så underbara när man är supporter. Det blev en hel del sånger också, och de andra började nog förstå så smått varför jag är så besatt av Arsenal.
Det blev fyra pints på Gunners, så jag började känna mig full. Sedan tog jag en carbonara på ett hak på Seven Sisters Road innan vi styrde kosan mot Twelve Pins och ytterligare förfriskningar.
Ölen beställdes i rask takt och både jag och Fred var rejält slitna när ett ganska stort gäng från klassen dök upp. Kvällen avrundades under glada former, minnet sviktar någon gång vid elvatiden och jag kommer knappt ihåg hur vi tog oss tillbaka till Kent Hall Hotel. Tydligen sjöng vi en hel del. Bland annat skrev Fredrik en egen Arsenalramsa, kort och koncis: ”Arsenal!”.
Stort.
Dennis och hans farsa plockade upp mig vid halv tio och vi rullade ut till Arlanda i snögloppen på E4:an. Det var avslappnad stämning i bilen även om Dennis tyckte det var jobbigt att lämna Anna. Hur som helst, jag tyckte att det var riktigt skönt att äntligen komma i väg.
Väl på Arlanda slöt vi upp med klassen. Hela ligan var där: St John, Becks, Fred, Taso, Gardelin och alla andra. Dennis fick naturligtvis problem när han skulle checka in medan jag klarade mig prickfritt.
En kaffe för 23 spänn, och sedan var det dags för boarding på BA:s skönt moderna flygplan. Det blev en hel del sköna kommentarer i väntan på planet, och tugget med ironiska dissningar åt både höger och vänster kom snart igång. Hur kul som helst.
Planet tog sig till öarna utan problem och till slut landade vi på Heathrow för finesser med bagageutlämning och liknande.
Efter lite obligatoriskt strul hittade till slut vår guide Mark bussen och vi började rulla in mot Islington i norra London där vi skulle tillbringa resans första fem dagar. Hotellet låg, skulle det visa sig, vid Finsbury Park, endast tjugo minuters gångväg från Highbury. Man kan ju bo på sämre ställen…
Vi kom fram till hotellet klockan 15.30, och min fåfänga förhoppning om att hinna till THOF och matchen mot Liverpool började kännas omöjlig. Gjorde dock ett försök att ringa Erikssons polare James som kanske visste någon med en spare ticket, men han hade inte mobilen på. Jag, Dennis, Fredrik och Josefin gick bort mot arenan för att se om det fanns några svarta börsen-hajar där, men det billigaste erbjudande vi fick var på £120 och det kunde jag inte betala. En kille erbjöd sig att fixa in mig för £35, då han kände en snubbe i biljettkassan, men det verkade väldigt osäkert så jag hoppade över det.
Det var frustrerande att stå utanför arenan och höra trycket därinne, så vi tog oss bort till Gunners Bar och kollade på tv istället. Kändes märkligt att vara på plats i London och se Arsenal på tv.
Hursomhelst, Arsenal vann med 2-1 sedan Henry utnyttjat Gerrards dåliga hemåtpassning och rundat keepern. Vid 2-1-målet fullkomligt exploderade Gunners Bar i tio sekunder, och det är just dessa tillfällen som är så underbara när man är supporter. Det blev en hel del sånger också, och de andra började nog förstå så smått varför jag är så besatt av Arsenal.
Det blev fyra pints på Gunners, så jag började känna mig full. Sedan tog jag en carbonara på ett hak på Seven Sisters Road innan vi styrde kosan mot Twelve Pins och ytterligare förfriskningar.
Ölen beställdes i rask takt och både jag och Fred var rejält slitna när ett ganska stort gäng från klassen dök upp. Kvällen avrundades under glada former, minnet sviktar någon gång vid elvatiden och jag kommer knappt ihåg hur vi tog oss tillbaka till Kent Hall Hotel. Tydligen sjöng vi en hel del. Bland annat skrev Fredrik en egen Arsenalramsa, kort och koncis: ”Arsenal!”.
Stort.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
