Lördag 060401

Denna dag, som skulle utveckla sig till ett stort aprilskämt, började lika oengagerat som alla andra mornar. Den trötta frukosten blir bara tröttare och man får panik av de tidiga mornarna och speedduscharna.

Det blev återigen taxi till skolan och alla var bittra.

När vi väl fick programmet för dagen i Cambridge lackade jag ur fullständigt. Jag hade gett upp min biljett till Arsenal-Aston Villa för en och en halv timmes guidad tur i en engelsk småstad. Detta är kanske ett av de sämsta val jag har gjort i mitt liv.

Hela bussresan satt jag och var rejält ilsken, och det blev inte många ord sagda. Jag lånade Becks ipod och stängde in mig själv i en egen värld, med kepsen neddragen så långt som möjligt över ögonen. Det tog drygt två timmar att komma fram och hela tiden undrade jag varför i hela världen jag var där. Någon frågade om jag var bitter, men jag var inte bitter – bara förbannad.

Vi var dessutom på plats en timme för tidigt så det blev att leta upp ett fik för kaffe. Jag gick med Fred och Gardelin och vi hittade ett schysst ställe med riktigt kaffe. Jag blev på lite bättre humör.

Sedan väntade guidningen och den var som en vanlig guidning – ganska intressant, men det mesta lär man ha glömt inom en vecka.

Sedan hade vi tre timmars fritid. Vad annat kunde man göra då än att leta upp en bar som visade Premier League? Ingenting, så jag, Fred och Dennis satte oss på Quinn’s för en Guinness och Birmingham-Chelsea. Humöret upp ett pinnhål, tack vare ölen och 0-0-resultatet.

Därefter blev det Donken, för att avsluta Cambridgebesöket på stadens äldsta pub, The Eagle.

Bussresan hem livades upp av att målmessen från Luks rasade in och förkunnade en 5-0-seger för Arsenal. Samtidigt som jag var glad för resultatet, blev jag än mer bitter över att ha missat matchen för denna onödiga resa.

Två timmar senare, tillbaka i Canterbury, bestämdes det att vi skulle börja dricka öl på West Gates systerpub på andra sidan stan. Där fungerade inte pumparna till faten så det var bara att dricka flasköl.

Dennis, som hade en dålig dag, lackade ur på mig efter en onödig kommentar och stack från puben. Jag fick tag på honom på mobilen och bad om ursäkt, men han ville vara ifred ett tag till. Jag kände mig heldum, och tappade helt suget inför kvällen.

Jag och Fred tog oss i alla fall tillsammans med St John, Becks, Taso och Åsa till Bishop’s Finger för att kolla på Barcelona-Real Madrid. Där visades matchen, men utan ljud. Det är knappast stans trevligaste pub, rökigt, gapigt och oskön inredning. Dessutom har de Holsten på fat – ett stort fett minus.

Efter ett tag dök Dennis upp, men verkade inte överdrivet sugen på att umgås med mig utan snackade istället med St John i typ en timme. I halvtid stack tjejerna till något annat ställe medan Dennis gick hem.

Jag och Fred satt kvar och kollade klart på matchen och snackade lite sport. Stormatchen i Spanien slutade 1-1, men Barca borde ha vunnit. Särskilt som att Henke Larsson missade ett par riktigt bra chanser.

Efter matchen gjorde vi ett halvhjärtat försök att leta upp de andra, innan vi gav upp och traskade hem. Jag fick för mig att det skulle vara farligt att gå hem själv, men jag mötte inte en käft på vägen.

Dennis sov när jag kom hem, så det var bara att glida ner i sängen och duka under efter en av resans mer misslyckade dagar.