Tisdag 060328

Matchdag!

Tyvärr hade varken jag eller Dennis kunnat somna kvällen före, vilket gjorde att tröttheten var påtaglig när vi tog oss upp till frukost. Att Annie hetsade Dennis när han duschade livade dock upp stämningen lite.

I skolan blev det en lektion om problem för ungdomar i England, med droger och andra svårlösta dilemman. Mark visade också en snutt ur Trainspotting, och det är verkligen positivt. Tyvärr drog han över lektionen med en halvtimme vilket skapade så svårartad frustration att jag inte ens orkade hugga tillbaka när Mode-Frida påstod att Mike Skinner var en ”chav” – han är ju för fan så casual man kan bli! Kungen av lads, for fuck sake.

Efter lektionen drog jag och Fred en kaffe på Costa, styrde upp biljetter och åt dyr lunch på Pizza Hut. Sedan var det bara att hoppa på National Express för att dundra M2:an norrut mot den engelska huvudstaden.

Resan var ganska dryg, med många stopp i ett London i rusning. Från Victoria blev det tuben, men bara till Covent Garden där vi informerades om att det var en brand i Holborn station vilket gjorde att t-banan stängdes. Vi fick gott promenera till Picadilly och hoppa på en buss mot Islington. Den skulle ha tagit en halvtimme, men idag tog den ungefär 50 minuter. Vi var inte helnöjda.

Till slut kom vi fram till Highbury och passade på att ta en runda borta till Ashburton Grove igen. Gick förbi gamle Sp*rsikonen David Pleat på vägen och var nära att slå ner honom. Sprang också på mamman från Österrike, och fick en kram.

Efter promenaden med halte Fredrik (han hade ont i nån nerv) tog vi oss till Gunners bar för några pints. Jag gjorde också några sega intervjuer med supportrar till Kanonmagsinet.

Därefter blev det en sväng upp till The Highbury Barn för en Guinness. Ungefär nu började de första uppladdningsmessen rassla in, Luks och Björn Dahlberg började härja.

Sedan var det dags att styra upp biljettutdelningen och det gick smidigt. Samtidigt som jag höll på med det kom spelarbussen, varpå Martin Keown passerade på Avenell Road upp mot Marble Halls. Jag skulle haffat honom och bett om en intervju, men allt gick så snabbt. När biljetterna var utdelade gick vi tillbaka till Gunners för mer klassiskt häng vid Wall of Shame. Snackade med Frank Stubbs, och hetsade honom för hans uteblivna krönikor i Kanonmagasinet, men han var inte på skämthumör.

Sedan började det bli dags för match och vi gick in på North Bank, via ett souvenirstånd för inköp av pins. Våra platser visade sig vara helt okej, även om taket till North Bank Upper störde lite vid det bortre målet. Det var fin stämning redan från start och det var mäktigt att hylla Vieira före kickoff.

Matchen började med att Juve var bäst, men efter tio minuter tog vi över helt och hållet. När Cesc gjorde 1-0 strax före paus var trycket helt enormt, och det höll i sig under större delen av matchen. I andra halvlek var vi överlägset och kunde ha gjort flera mål, men det stannade med ett mål av Henry. Det var fantastiskt att vara på plats på denna match och något som kommer att leva med länge.

Det var konstigt att se Vieira i ett annat lag, men efter ett tag var han som vilken bortaspelare som helst. Kan dock erkänna att jag jublade extra när han fick varning.

Den skönaste ramsan kom nog när Camoranesi och senare Zebina visades ut för Juve och alla började sjunga ”Cherio, cherio, cherio!” när spelarna lommade ut från Highbury. Camoranesi verkade helt knäckt och försökte tacka publiken ironsikt, varpå alla började skandera ”Who are ya?!”. Det är humor på läktarna i England.

Efter slutsignalen var vi helt lyriska. Jag dröjde mig kvar inne på Highbury efter att spelarna gått därifrån, då detta var mitt sista besök på den klassiska arenan. Det var en vemodig känsla att vända ryggen till gräsmattan och vandra ut ur THOF. Det skulle dock visa sig att detta faktiskt inte var mitt sista Highburybesök…

Farsan ringde och gratulerade och det lät som att han var nöjd också. Det kom också en hel del grattismess, vilket alltid är fint.

Vi tog en segeröl på Arsenal Tavern innan vi tog oss tillbaka till Victoria för att inleda en av historiens segaste bussresor i södra England.

Vi var framme i Canterbury 1.30 och det var inget tvivel om att jag skulle ta en taxi hem. Det var värt vartenda pund när jag sedan kunde krypa ned i sängen och mycket nöjd somna in.