Torsdag 060316

Den här morgonen hade jag lätt nått pallen i tävlingen Bakfullast i Islington. Jag höll på att dö i duschen, när jag skippade frukosten, när jag packade väskan, när jag bar ut den till bussen, när jag klev på bussen och när folk frågade mig hur jag mådde.

Sen blev det lite bättre och kände mig bara svårt sjuk.

Vi åkte buss genom större delen av London. Och medan man satt och kvicknade till drog Fred, Deb, St John, Åsa och jag sjukt dåliga vitsar. Kul så.

Vi klev av bussen i isblåsten i Westminster. Sedan gick vi omkring bland Houses of Parliament, Big Ben och Buckingham Palace tillsammans med guiden Ivan. Jag skämtar inte när jag erkänner att det enda jag kommer ihåg från guidningen är att engelsmännen hade fönstren som adresser förr i tiden samt att det var stadsbesök från Brasilien. Det var våldsamt kallt och därmed blev guidningen snabbt ointressant framför alternativ som Burger King och Virgin Megastore.

Därför var det inte konstigt att Dennis, som han senare själv uttryckte det, var nära att slita huvudet av Ahang när hon för tredje gången frågade efter vägen tillbaka till bussen precis när vi var på väg att få gå.

”Fråga efter Big Ben!” röt 24-åringen.

Hade det inte varit så kallt hade jag brutit ihop av skratt.

Vi tog oss snabbt till Burger King på Picadilly Circus för att sedan beta av Virgin. Jag var sugen att köpa en hel del grejer, men valde att hålla i pengarna.

Efter ytterligare promenad i kylan beslöt vi att svänga in på en pub för en Guinness. Det var skönt att jaga bort den sista baksmällan.

Innan bussen gick kom vi ihåg att ta kort i en fotoautomat till skollegget. Dennis såg ut som en brottsling, jag hade kepsfrisyr och gula tänder men Fredrik var helnöjd. St John såg full ut med röd näsa på sitt, Gardelin liknade Hitler och Åsa bjöd på resans mest förvånade min. Tesen om att passfoton och liknande aldrig blir bra står sig därmed. Bortsett Fredriks fall, uppenbarligen…

Sedan var det bussresa på två-tre timmar till Canterbury. Jag sov större delen av tiden, vilket behövdes.

I Canterbury blev vi ivägskickade i taxis till våra respektive hem. Jag och Dennis, med Becks och Taso som grannar, hamnade förhållandevis långt från city. Synd att behöva gå så långt.

Vi träffade så Mrs Annie Wrench, som visade sig vara sympatiskt och med den härliga brittiska humorn ständigt på lur.

Efter att ha blivit introducerade för Annies granne Geraldine följde damerna oss och tjejerna en bit ner mot stan, och sedan letade vi upp närmaste pub. The West Gate Inn, som visade sig ha Curry Night. Där anslöt St John och Fred the Head. Det blev tre-fyra pints och en tallrik utsökt currykyckling.

Dennis drog timinghumorn till sin spets när han frågade St John varför hon aldrig har uppsatt hår, för att när hon drog bak sina blonda lockar utbrista ”Jaha, därför!”.

Svårt att överträffa.

Det blev taxi hem, och den taxiresan kommer att bli legendarisk. Ali, som chauffören hette började sin show direkt genom att skrikande fråga var vi skulle, och det var bara att inleda en skrattattack som varade ungefär hela resan. När Dennis vid ett tillfälle hörde fel frågade om han hade sagt ”Motherfucker” och Ali upprepat detta visste jag inte vart jag skulle ta vägen.

Vilken upplevelse det var!

Vi tog oss till sängs utan några missöden, redo att möta Canterbury.