Söndag 060326

Vi hade glömt säga till att vi gärna avstod frukost så det var bara att pallra sig upp klockan nio. Då det blev sommartid under natten kändes det som att klockan var ännu mindre än så.

Vi kämpade i oss frukosten, var lite trevliga och stapplade sedan upp och lade oss igen. Det hade funnits mindre planer på att gå ut och jogga med Mark, men dessa var totalt raderade när det väl kom till kritan. Bara atomvapen hade stoppat mig från att gå tillbaka till sängen denna marssöndag.

Vid elva kvicknade vi dock till och bjöd över Becks och Taso. Även St John kom efter ett tag, och medan vi kollade på inledningen av The Holy Grail tog vi ett gemensamt beslut om att åka buss till Dover. Vad vi skulle göra där var dock oklart, men att se de vita klipporna var ett mål vi kunde enas om.

Efter en seg promenad till busstationen och diverse oklarheter om när bussarna gick kom vi iväg. Stämningen, om det nu fanns någon, blev knappast muntrare av att det plötsligt började regna och att vi körde in i mjölktät dimma.

Dennis hade taktiskt nog lämnat jackan hemma, och var kanske inte helnöjd över de meteorlogiska förändringarna.

Väl i Dover klev vi ut i en söndagstom småstad, och började så smått undra om vi verkligen ville vara där.

Vi, det vill säga jag, Debs, Becks, Taso, Fred, St John och Hanna, började tvehågset gå upp de dryga stentrapporna mot Dover Castle, som låg uppe på en klippa. Det var sannolikt fantastisk utsikt från slottet, men då dimman låg tät såg vi knappt varandra.

Efter St Johns initiativ betalade vi de £3 som krävdes för att få gå in i fästningen. Det var ett ganska intressant besök, och verkligen fascinerande att tänka sig tillbaka till Henry VIII:s tid.

Dennis då? Han var mindre positiv som vanligt.

Jag köpte en liten kanon i souvenirshopen som passar bra in i mitt Arsenalhörn därhemma.

Sedan ville några av oss – läs Taso – åka hem fort utav bara helvete, men jag och St John bestämde att vi var tvungna att i alla falla se de vita klipporna innan vi fick lämna Dover. Sagt och gjort, vi tog oss till stenstranden och kollade in Dovers vita klippor. Det var, hur ska jag uttrycka mig, inte ett antiklimax, men det var knappast ett klimax heller…

Efter ett tag var det två som ville åka hem fort utav bara helvete då Hanna råkade trampa ner i havet. Det såg inte jätteskönt ut att klafsa omkring med plaskvåta skor.

Vi tog oss till slut tillbaka till bussen för en avslappnad resa tillbaka till Canterbury. Det vore en lögn att påstå att man var hundraprocentigt nöjd med dagen, men det var i alla fall en helt okej utflykt.

Det blev West Gate för lite kvällsmat under småtrevliga former. Jag beställde en full english, men återigen blev jag besviken. Engelsmännen kan verkligen inte laga mat.

Det blev bara en Guinness, och sedan tog vi taxi hem i det ruggiga engelska vårregnet.

Jag och Dennis lirade manager tills han somnade, och sedan fortsatte jag i några timmar till. När datorn vek ned sig fick jag läsa Kanonmagasinet för tjugofemte gången, innan jag lyssnade på engelsk radio tills jag somnade.