Måndag 060313

Vaknade och upptäckte att jag hade somnat med kläderna på, och de stank dessutom rök. Vidrigt.

Fick av mig dem och kunde sova några timmar till innan det var dags för frukost. Den var ganska spartansk, men bättre än väntat med scrambled eggs och bönor för den som ville.

Fick några kommentarer om att jag såg sliten ut, men jag kände mig hyfsad pigg ändå. Den iskalla duschen fick antagligen igång mig.

Ironin var nu skyhög och vi satt mest och garvade hela frukosten åt att Josefin ännu inte har lämnat in sin portfolio, som skulle ha varit inne för flera veckor sedan. Hon garvade också, men berättade senare att hon fick ångest. Skyll dig själv, kunde man ha sagt där om man ville vara elak – och det ville man ju.

Dagens första anhalt var Charles Dickens hus. Det var ett hus med montrar fyllda med saker som Dickens använde. Helt ointressant, tyvärr. Det var en timme man kunde ha slösat på något helt annat. Vi gick i alla fall omkring och var ironiska, vilket man kunde skratta åt trots allt.

Därefter blev vi vallade i grupp till några olika platser; någon lekpark och Russell Square. Jag började redan här känna mig som en idiot där i gruppen, då jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli gruppguidad sådär. Men känner sig så fånig.

Nästa anhalt var British Museum, men innan det besöket tog sin början blev det lunch. Av någon anledning fick vi för oss att det var rimligt att äta en liten torr pizza och dricka läsk till det för £10. Vi insåg ganska snart att den prisnivån knappast håller i längden.

En kaffe senare gick vi in i den imponerande entréhallen till det berömda museet, där marmorgolvet kantades av gamla byggnader som bar upp det buktande glastaket. Vi kollade in i den gamla läsesalen, där personligheter som Lenin och Virginia Wolf har studerat, vars mäktiga valv är över fyrtio meter högt.

Efter det gick vi via Egyptenavdelningen förbi Grekland, till mumierna och slutligen en kort avstickare till Anglosaxerna. Jag förstod inte riktigt varför vi som englsklärarstuderande skulle kolla på antiken, och de flesta av oss tyckte guiden var alldeles för torr. Vi var också rejält trötta i benen då den gamla museisjukan gjorde sig påmind.

Efter museet var det fri lek och vi var väl ett gäng på tio personer som sakta tog oss in mot Leicester Square och half price tickets booth. Det hade, efter Dennis initiativ, blivit läge för musikalbiljetter. Efter många, många, oh my god så många om och men beslutade vi oss för Les Miserables. Sedan tröttnade jag och Fredrik på att ständigt vänta på de andra så vi satte oss på en pub, med varsin Guinness i näven. Det var stärkande efter en lång dag.

Därefter tog han och jag en runda på stan och passade på att beta av Picadilly Circus och Regent Street. Vi hoppade in på Lillywhites på Picadilly, där det var stor skorea och jag fyndade till mig ett par vita Umbrosneakers för £10.49. Kanske det bästa köpet jag har gjort det här året.

Därefter letade vi efter Soccer Scene på Carnaby Street, men kom fel och orkade inte gå tillbaka. Vi hamnade istället mitt bland Sohos sexbutiker, vilket inte känns som Londons mest attraktiva del.

Vi letade till slut upp en pub för en lager innan det var dags för kick-off på musikalen. Den var bra, men jag tyckte våra platser på den övre balkongen var i sämsta laget. Musiken var riktigt bra och jag blev sugen på att köpa soundtracket, eller vad det nu kallas. Dennis var mycket upplivad när vi lämnade salongen, men blev knäckt då det första han såg när vi kom ut var två stora skinheads som satt och hånglade på en pub. Han svor över ”alla dessa bögar” länge, vilket var uppskattat av gruppen.

Därefter blev det tuben hem. Jag och Fred hoppade av vid Arsenal och kollade in Ashburton Grove, vilken i princip är färdig nu och är en fantastisk byggnad. Det kommer att bli grymt därinne när det är match nästa säsong.

En kycklingburgare vid Seven Sisters och sedan var det bara att avsluta kvällen med lite skönt oseriöst tugg om allt och inget.