Lördag 060318

Klockan ringde alldeles för tidigt, men det var bara att gå upp. Jag orkade ta en dusch och fick sedan upp Dennis, som var bakfull in absurdum.

Vi fick ingen taxi, så det var bara att knalla den dryga halvtimmen ner till busstationen. Det blev inte många ord sagda under den promenaden. Det var mest ”jag mår skit” och ”fy fan” och liknande invektiv.

Vi kom ihåg att köpa vatten, mötte upp Fred och satte oss för att sova i nästan två timmar, vilken var restiden. Det roligaste under resan var att chauffören dummade sig i högtalaren hela tiden, samt att han stannade bussen mitt på motorvägen för att säga till Dennis att han inte fick ha benen framför toan. Han erkände senare att det hade varit sjukt pinsamt, om han inte hade varit så sliten. Nu brydde han sig inte, och somnade bara om.

Vi hoppade av vid Victoria och tog tuben till Finsbury Park. Efter en avstickare för pinköp på The Arsenal World of Sport satte vi oss på ett hak på Blackstock Road för frukost. Jag och Fredrik hade sett fram emot en Full English, men den sunkiga tallrik med bacon, bönor, pommes och ägg var inte vad vi hade planerat. Jag fick i mig nästan halva, men då fick jag kämpa.

Sedan splittrades gruppen och jag tog mig bort till North Bank för att representera Arsenal Sweden på ett möte för supporterklubbarna. Det var ganska segt. Och det kom inte fram så mycket ny info. Det är dock en speciell känsla att komma så här nära klubben och verkligen befinna sig bland äkta supportrar, folk som vet vad som gäller.

Efter mötet fick jag de tio biljetter Arsenal Sweden har fått till Juve, som jag ska dela ut till medlemmarna före matchen. Det var en upplevelse att hålla biljetter som jag kanske skulle kunna få 50 000 kr för på svarta börsen i handen.

Efter mötet stack jag till Gunnars och träffade snabbt Dennis och Fredrik, för att i nästa ögonblick springa på Bård från norska supporterklubben som jag träffade nere i Österrike i somras. Hälsade också på en från Dover Gooners som också var därnere i somras.

Sedan snackade jag en stund med Statoil från Gävle, som har varit med på några träffar och medlemsresor, och en snubbe han hängde med. Fred och Deb ville gå in på arenan tidigt, men jag ville ladda upp ett tag till så jag stannade med Statoil. När solen började ligga på blev det varmt inne på rökiga Gunners så vi gick ut på gatan. Jag köpte en öl på Arsenal Wine och gjorde den klassiska Wall of Shame.

Sedan drog det ihop sig mot kickoff och jag drog mot North Bank, men innan jag gick in köpte jag en lila halsduk till minne av Highbury i ett stånd.

Sedan var det bara att gå in och kolla det sista på uppvärmningen. Strax före avspark dök Uffe Jansson och Lelle upp, men de var asociala som vanligt.

Matchen var enkelt vunnen efter mål av Pires, Adebayor och Hleb. Det var dock inte så bra tryck på Highbury, men det var heller inte för dåligt. Jag har aldrig varit så här lugn när jag har sett Arsenal live tidigare, och det om något vittnar om hur överlägset Arsenal var.

Efter matchen köpte vi en halsduk till Annie och sedan svängde vi in på Gunnars för en pint. Det var riktigt mycket folk där – på kyrkan – så vi blev inte långvariga utan tog oss till Victoria för att ta bussen tillbaks till Canterbury. Tyvärr så missade vi bussen med någon sekund sedan Fredrik inte vågat göra som Debs och jag och dödsföraktande kastat sig genom trafiken på en vältrafikerad gata. Det var bittert ett tag, men sedan blev det Burger King och då blev vi glada igen.

På bussen hem sov vi mest.

I Canterbury gick vi raka vägen till West Gate Inn, där ett gäng från klassen satt. Det var bara att beställa in. Det var mycket trevligt på puben, men efter ett tag ville folk dra till en klubb och bestämde att alla skulle med. Varken jag eller Fredrik var sugen på att dra dit, men vi blev övertalade, som synd var. Debbie, som hade varit sliten hela hemresan, var plötsligt hur pigg som helst och studsade där vi gick till ”stans bästa klubb”.

Klubben visade sig vara ett riktigt skitställe, och den enda humorn som hjälpte var galghumorn. Jag, Fred och Becks turades om att vara bittra, men vi var bittra på ett roligt sätt. Alla utläggningar om hur dålig klubben var avslutades med ett glatt ”…men annars är jag helnöjd!”. Dennis, St John, Sandra och Hanna verkade ha jätteroligt, och var allmänt jobbiga när de var så glada. De borde ha insett vilket skräpställe vi hade hamnat på.

På vägen hem tacklade Dennis omkull Becks så hon blev bitter bortom alla proportioner. Han fattade ingenting.

Vi följde alla tjejerna hem, vilket tog kanske 45 min, och var småjobbigt. Men det är lika bra att ställa upp, för det kan faktiskt hända otrevligheter även i Canterbury.

Till slut fick vi äntligen hoppa in i en taxi och åka hem. Det var inte helt oskönt att få krypa till sängs efter denna alldeles för långa, men sammantaget positiva dag. Att jag var förbannad efter den värdelösa klubben hade förstås ingenting med Arsenalsegern att göra.