Fredag 060317

Klev upp vid sjuhugget, trött som vanligt. Frukosten stod på bordet när vi kom ned och Annie önskade god morgon. Naturligtvis skulle jag göra bort mig, och hällde salt i flingorna i tron att det var socker. Fast det var kanske tur att hon såg mig för annars hade jag tvingats käka upp de salta flingorna – jag hade aldrig sagt till om att byta dem som jag nu fick. Dennis var i alla fall våldsamt road. Kul för honom, och jag såg fram emot att bli trackad för detta under några dagar.

Det bor en japan hos oss också och hon och hennes japanska polare visade vägen till skolan. Det tog kanske 30 minuter att gå dit, lite väl långt kanske. Fast man är ju van hemifrån så det är inget större problem.

I skolan var det en typisk inledningslektion, med namnlekar och hela apparaten. En lek gick ut på att säga sitt namn och ett adjektiv, och det var i denna Becks väckte stort jubel med orden ”I’m Rebecca, and I’m rough”, vilket betyder lösaktig på engelska. Ronnie fick hjärnsläpp och kom inte på något att säga, varför han drog till med Roadkill collecting. Märkligt.

Vi delades in i teachinggrupper och jag, Deb, Fred och St John bildade ett dreamteam. Fred styrde upp så att vi hamnade i den gruppen som är ledig på eftermiddagen före Juvematchen. Av någon anledning var detta ett problem för läraren Mark, som såg mycket störd ut. Han är säkert Sp*rssupporter…

Sedan blev det en lektion där vi skulle förbereda vår första egna lektion, men alla våra egna idéer dissade Mark och vi tvingades istället använda hans. Inte så inspirerande kanske.

Vi käkade lunch på skolrestaurangen som visade sig ha ganska bra mat. Av någon anledning fick dock Dennis och jag för oss att testa en klassisk engelsk skollunch; biffchips, macka och läsk. Hur onyttigt och äckligt som helst, och vi lärde oss att det kan vara värt att lägga till något pund och köpa god lunch istället.

Efter lunchen blev det en del praktisk information om Christ Church University och sedan avslutades dagen med en guidad tur i Canterbury. En liten puckelryggig dam visade oss alla intressanta trasiga stenbyggnader hon bara kunde hitta. Återigen var vädret rent ut sagt pissigt, med vind som gick rakt genom benen och en kyla som kunde ha varit hämtad från, ja, Sverige. Där fick man på nytt på nosen för att han hade hoppats på värme i England.

Guidningen blev på grund av vädret okoncentrerad från vår sida och till slut var man så less på det att man ville ta livet av sig.

Vi klarade oss från missöden nästan hela guidningen. Men till slut gick det inte längre. Dennis frågade något om vem guiden var lik och utan att direkt tänka svarade jag: ”Quasimodo”, varpå Debs fullkomligt bröt ihop av okontrollerbart skratt då han hade tänkt på precis samma sak. Jag var inte sen att haka på då Dennis spasmer kunde ha fått den mest deprimerade att börja asgarva. Skrattattacken varade i flera minuter innan man kunde torka tårarna och börja andas igen. Därefter var vi tvungna att sätta oss på ett kafé då båda två gjort en Brink och helt gått in i väggen. Det var ett (stort) gäng till där, men inga fick större kaffekoppar än Fredrik och jag. De var så enorma att det krävdes två öron för att man skulle kunna lyfta dem.

Sen blev det hemfärd för någon timmes laddning innan det återigen var dags för West Gate Inn och en hamburgertallrik. De sedvanliga fem pintsen gled väl ned, även om min mage vid det här laget på allvar började säga upp sig. Man det var bara att bita ihop.

Dennis började bjuda på shots helt plötsligt, men med tanke på att vi faktiskt skulle upp sjukt tidigt på lördagen visade jag karaktär och tackade nej. Det gjorde inte de andra, särskilt inte Debs själv.