Onsdag 060315

”Vad trött jag blir! Vad är det som händer?” var den första tanken när klockan ringde på onsdagsmorgonen. Tvingade in mig i duschen och zombieade ut till frukosten. Vår nya guide Kevin, som tagit över efter Mark, hittade ingenstans och såg ut som ett vilset frågetecken mest hela tiden.

Efter ett par byten på tuben kom vi dock iväg ut mot East Ham där det blev buss och promenad till en av Englands största primary-skolor, Langdon School. Vi blev mottagna av en rektorsliknande typ som bjöd på det äckligaste svarta vatten jag någonsin druckit och sedan blev vi ivägskickade till avdelningen för ”speciella” barn. Det hela slutade med att vi fick stå i en gympasal i en timme och titta på när utvecklingsstörda barn hade idrott. Intressant.

Det roligaste var dock som vanligt Dennis. Han hade samma min hela timmen, och det var en obetalbar min. Han gick omkring med ett uttryck som vittnade om likgiltighet, trötthet, undertryck ilska och som bara skrek ut ”VAD I HELVETE GÖR JAG HÄR. VAD ÄR DET SOM HÄNDER!?”.

En solklar höjdare under Londonveckan, tveklöst.

Vi fick sitta och vänta i ett lärarrum under kanske två timmar av dagen och det kändes som att man inte ville ha oss på skolan. Vi bjöds dock på lunch, vilket uppskattades till viss del. Juicen som serverades till var dock bland det vidrigaste jag har druckit. Vad är det med det här landet och dryck som inte är öl?

På eftermiddagen satt vi med under ett seminarium för engelska lärarstudenter, och det berättade om det engelska systemet och vi talade om vårat. Sedan blev det en urspårad diskussion där några av tjejerna fick Sverige att framstå som det värsta problemlandet i historien, innan Åsa klev in och nyanserade till bilden.

Avslutningsvis fick vi lyssna på en timmes snack om hur de sociala myndigheterna jobbar i England. Mindre relevant. Satt och småsnackade med en kille som hade årets mest skämtvänliga namn: Asif. Han ville gå ut med oss, men hörde aldrig av sig.

På väg hem ringde jag Mats Willner och fick det bekräftat att jag har en biljett till Arsenal-Juventus. Det kändes strålande i det sällsynta solskenet i East Ham. Fixade en plåt till Fredrik också. Han blev nöjd, minst sagt.

Jag och Fred tog oss till hem till Arsenal och svängde in på Gunners Bar, där jag hade planerat att intervjua ägaren till Kanonmagasinet. Han sågs dock inte till i början så vi satte oss och tog en pint. Efter en kvart dök Rob upp och jag gled över och frågade om jag fick intervjua honom, och det var inga problem. Vinklade intervjun på att Arsenal ska flytta, men han trodde inte att det skulle påverka Gunners. Det blev en bra intervju och nöjda kunde vi ta oss hem via ett internetcafe på Blackstock Road.

På kvällen var det festligheter inplanerade, och även om festen inleddes trevande spårade den snart ur. Det var dans uppe i tjejernas rum och det blev allsång. Dennis var bra i gasen; stal vin, spelade in elaka filmer, pratade strunt med St Johns mamma, ramlade och var allmänt glad. Inte ofta man ser den sidan av den gode Debbie Holter.

Några av festdeltagarna ville gå på nattklubb, men vi var ett gäng på mig, Fred, Debbie, St John, Becks, Taso, Jonas, Gardelin, Emil, Ronnie och några till som fortsatte kvällen i frukostmatsalen, dit vi tydligen blivit hänvisade för att inte störa andra gäster.

Jag svarade för några fina nummer, med bland annat poserande på bardisken och dans till Britney Spears. Tyvärr blev allting grundligt dokumenterat, så det där lär väl komma tillbaka och jaga mig framtiden. Orutinerat.

Det blev efterfest på rummet där de flesta hittade in. Jag hade inte lagt märkte till Nina tidigare, men nu insåg jag vad de andra menade om att hon skulle vara sjukt jobbig. Det hela slutade med att Debs körde ut henne med ett ”kan ni försvinna från mitt rum?”. Well done, son!

Framåt småtimmarna tittade även Mode-Frida, tjejen som är känd för sina fantastiskt osmakliga klädkreationer, och Helena, Miss Seriös 2006, in på rummet och berättade om sin efterfest.

Att Fredrik täljde upp sin adapter under kvällen med en sax så att den skulle passa min dator bör också nämnas. Det såg ut som snö i rummet.

Att Dennis och Fredrik lyfte Sandras säng – innehållande en sovande Sandra – till en ny plats i deras rum är också en annan historia.

Det var inte svårt att somna den här kvällen, i och med att klockan var närmare morgon än kväll.